Finns det något slut i sikte på det ensidigt manliga språkbruket som norm för Gud? Hur länge ska vi behöva stå ut med detta? Nu erbjuds oss ett alternativ. Att säga hen istället. Nu kanske någon tar sig för pannan och förfasar sig över prästerskapets förfall. Eller blir förtjust ?! Ordet hen utesluter vare sig den manliga eller kvinnliga aspekten men pekar ändå utanför könstillhörighet. Är inte detta just vad Svenska kyrkan behöver för att vinna trovärdighet för vår bekännelse? Min gissning är att många människor idag inte köper den traditionella manliga beskrivningen av Gud. Den ter sig alltför begränsad.

Det ser ut som om detta pronomen vinner mark just nu i Sverige. Hen förekommer inom nyskriven litteratur både för barn och vuxna. På en förskola i Skåne har man infört begreppet hen. På detta sätt slipper barnen en könskategorisering redan från början. Vi är nog många som har förfasats över att redan små barn känner till klädkoden för flickor och pojkar. Men skulle Svenska kyrkan också vara beredd att ta emot ordet hen?  Kan det vara dags att våga något nytt som hänvisar till en Gud utanför de gränser som kön sätter? Syftet skulle inte vara att utradera t.ex.  Jesu tilltal till Gud som fadern utan istället bana väg för ett gudsbegrepp som jag i första hand ser som en relation. Låta Gud vara Gud helt enkelt. Gränslös och beredd att befria även oss som kan tyngas av de olika föreställningar som finns av hur män eller kvinnor ska vara. Då tror jag att vi kan våga vara människor först och främst och inte hon eller han.

 I flera år har det förekommit diskussioner kring föreställningen om Gud som hankön. Det är mycket som har förändrats och ändå inte. Vi håller fast vid det patriarkala tänkandet eftersom det verkar skapa trygghet och stabilitet. I värsta fall blir Gud likt en grånad tjänsteman i kostym och slips. När vi ser en sådan vet vi att det är ordning och reda och pengar på fredag. Men vill vi ha det så?

Vårt svenska språkråd har också ändrat sina rekommendationer och ger nu böjningsformer för hen. Jag kan själv våndas över alla gånger jag valt att göra Gud till en han. För att jag inte vågat gå en annan väg och lika självklart be till Gud som kvinna och mamma. Självklart ser jag styrkan i att använda andra bilder för Gud. Det är den väg jag gått istället. Men det skulle behövas en tydligare markering inom kyrkan bort från det manliga könstänkandet. Det finns i nyskrivna psalmer och böner. Det är positivt och bra. Men tar man samtidigt inte i hela problemkomplexet kring det  invanda och inlärda gudsbegreppet så har man ändå bara sopat problemet under mattan.  Och Gud fortsätter att vara en man i våra föreställningar. Förhoppningsvis utan slips och kostym.