Är förtroendevalda fridlysta?

Under hösten har det talats en del om utköp av och skadestånd till personal inom Svenska kyrkan. En mening som etsat sig fast i mig var en kommentar som menade att i Svenska kyrkan är de anställda med diakoner och präster i spetsen noga med att följa kyrkoordningen, annars ställs de inför domkapitlets skrank, medan förtroendevalda högaktningsfullt kan strunta i densamma då inga sanktioner finns att tillgå gentemot dessa, alternativt inte utövas.

Och som anställd inom Svenska kyrkan är det egentligen en oskriven lag att inte kritiskt granska dess förtroendemannakår. Gör man det så anklagas man vara emot demokrati och medinflytande. Är du sedan en präst som skriver så är du dessutom en elitist. Låt mig därför slå fast: Jag är för ett demokratiskt styre av Svenska kyrkan. Jag är inte intresserad av att några få styr allt och jag vill absolut inte ha en präststyrd kyrka. Detta får dock inte vara ett hinder för att kunna samtala om det som fungerar dåligt här och nu.

Jag har förmånen att nu arbeta i en församling där de förtroendevalda har Jesus som tydligt centrum för sitt arbete. Men jag har sedan tidigare tillräckligt med personlig erfarenhet av församlingar där det skavt. Jag har bland annat arbetat i ett pastorat där kärnverksamheten inte varit central, utan där man reducerat pastoratet till ett fastighetsbolag. Och detta är tyvärr något som på olika sätt kännetecknar många församlingar i dag. Materiella frågor skymmer Jesus Kristus. Och jag har själv sett att det är väldigt lätt att demokratiskt ta över en församling på landet och göra den till ”sin egen”.  

Speciellt problematiskt är det med två sorters förtroendevalda. Först har vi den pensionerade (kommunal)politikern. Telefonen har helt plötsligt slutat ringa och man känner sig inte behövd. När då någon ringer och vill engagera denna kraft till församlingens arbete och denne själv finner en ny maktbas så är utgången given. Snabbt känner man sig behövd igen.
Denna typ av förtroendevald strävar efter två saker: makten i sig och att vara oumbärlig. De arbetar hårt, det skall medges, de är engagerade, men driver inte församlingens frågor utan man gör sina frågor till församlingens frågor.

Runt omkring finns en mängd förtroendevalda som vill gott men som inte har tid eller ork att engagera sig lika mycket som församlingens ”starka kvinna/man”. Och där kommer maktknepet in. Man driver igenom sina hjärtefrågor genom att hota med att avgå om de inte röstas igenom. Och då få av de andra, knappast någon, vill axla den starka kvinnans eller mannens mantel så får denne sin vilja igenom.

En annan vanligt förekommande sort av förtroendevalda är ”landsbygdsromantikern”. Deras mandat är att värna om sitt hörn av pastoratet eller församlingen. De har funnit sin jordmån i de församlingsregleringar som sköljt över Svenska kyrkan under 2000-talet.

Med rättviseargument ser de till att låsa upp församlingsutvecklingen. Vi har genom pastoratsregleringarna en mängd församlingshem som inte används längre. Dessa ska i landsbygdsromantikerns värld bevaras till varje pris. Säg gärna upp anställda och lägg ner verksamhet men rör inte byggnaderna. De ska stå där tomma och ta pengar från den verksamhet som församlingen är satt att sköta.

Gemensamt för dessa två sorters förtroendevalda är att Kristus är tämligen oväsentlig. Min erfarenhet är att majoriteten av dessa förtroendevalda inte deltar i gudstjänstlivet. Skulle jag som präst kommentera detta så får jag direkt mothugg.

Svaret jag fick en gång var: ”Jag är förtroendevald och får inte betalt som du för att gå i kyrkan, därför behöver jag inte vara där”! De församlingar som har förtroendevalda som resonerar så är som bönder som tror att de inte behöver så om våren.  Det bli aldrig skörd!

Jag förstår om detta inlägg låter som ett generalangrepp på alla förtroendevalda, men det är det inte. Alla, anställda såväl som förtroendevalda, måste kunna reflektera över sig själva och sina roller. Som präst behöver jag ibland förtroendevalda som knackar mig på axeln och tvärtom kan också behövas. Och det här är något vi måste våga tala om!

Anders Sterzel
präst, Skara stift