Många av kyrkans konflikter beror förmodligen på att man aldrig riktigt på allvar gjort upp med gnosticismens klättrande till himlen. Eller att man inte förstått att en äkta tro måste vara ”barnslig”. Det anser Erik Pleijel, biståndsarbetare och författare.
”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”, sade Jesus. Det intressanta är också det som följer: ”Filippus sade: Herre, låt oss få se Fadern, så räcker det för oss. Jesus svarade: Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern.”
Jesus är inte vägen upp till Gud, utan tvärtom Guds väg till människan. Någon väg upp till Gud existerar över huvud taget inte. Det är det som är det glada budskapet.
En gnostiker betraktar sig själv som en liten gud med överlägsen kunskap om andliga ting. Han tror sig tillhöra en exklusiv skara som nått frälsning genom den rätta insikten. Han vet snarare än tror, söker kontroll snarare än tillit. Steg för steg försöker han lyfta upp sig själv till en högre verklighet. Den kroppsliga världen är något lågt och smutsigt som man måste fly ifrån, tror han. Den jordiska erfarenheten intresserar honom inte. Eftersom han tror sig vara en ande som inte kan ha fel, mognar han inte som människa.
De religiösas fromma egenkärlek kan bero på att de fått sig en släng av gnosticism. Om tron på Jesus är vägen upp till himlen, blir tron som ett uppåtklättrande. Frälst blir den som har den rätta sanningen, den rätta kunskapen och de rätta trossatserna. Salig är den som står på en stegpinne högre än andra och kan se ned på dem.
De tidiga kyrkofäderna betraktade gnosticismen som den kristna trons ärkefiende. Kyrkans lära om inkarnationen kan i förstone tyckas vara fabulös och smått obegriplig, men den har ändå under historien tjänat som ett slags motvärn mot tendensen att spiritualisera eller intellektualisera bort tron. Budskapet skall varken tolkas symboliskt eller bokstavligt – för att förstå det måste man bli som ett litet barn som inte bekymrar sig om skillnaden.
Inkarnationen betyder att Gud älskar den sinnliga världen, klättrar ned till jorden och blir människa. Till moralisternas förtrytelse söker upp allt möjligt dåligt folk och äter och dricker med dem. Att leva i Jesu efterföljelse innebär inte att ”klättra upp i himlen” utan tvärtom att ”stiga ned på jorden”. Det betyder att leva ett liv med lycka, sorg, framgångar och lidande, att möta allt detta och inte fly undan svårigheterna. Målet är inte att bli mer gud utan att bli mer människa.
Säg att vi, helt barnsligt, tror att Gud stiger ned till oss och umgås med oss på vår jordiska nivå. Då kan vi ha en ”kristen identitet” men ändå samtidigt se oss som jämlikar med alla människor på jorden.
Erik Pleijel
Jesus är inte vägen upp till Gud, utan tvärtom Guds väg till människan. Någon väg upp till Gud existerar över huvud taget inte. Det är det som är det glada budskapet.
En gnostiker betraktar sig själv som en liten gud med överlägsen kunskap om andliga ting. Han tror sig tillhöra en exklusiv skara som nått frälsning genom den rätta insikten. Han vet snarare än tror, söker kontroll snarare än tillit. Steg för steg försöker han lyfta upp sig själv till en högre verklighet. Den kroppsliga världen är något lågt och smutsigt som man måste fly ifrån, tror han. Den jordiska erfarenheten intresserar honom inte. Eftersom han tror sig vara en ande som inte kan ha fel, mognar han inte som människa.
De religiösas fromma egenkärlek kan bero på att de fått sig en släng av gnosticism. Om tron på Jesus är vägen upp till himlen, blir tron som ett uppåtklättrande. Frälst blir den som har den rätta sanningen, den rätta kunskapen och de rätta trossatserna. Salig är den som står på en stegpinne högre än andra och kan se ned på dem.
De tidiga kyrkofäderna betraktade gnosticismen som den kristna trons ärkefiende. Kyrkans lära om inkarnationen kan i förstone tyckas vara fabulös och smått obegriplig, men den har ändå under historien tjänat som ett slags motvärn mot tendensen att spiritualisera eller intellektualisera bort tron. Budskapet skall varken tolkas symboliskt eller bokstavligt – för att förstå det måste man bli som ett litet barn som inte bekymrar sig om skillnaden.
Inkarnationen betyder att Gud älskar den sinnliga världen, klättrar ned till jorden och blir människa. Till moralisternas förtrytelse söker upp allt möjligt dåligt folk och äter och dricker med dem. Att leva i Jesu efterföljelse innebär inte att ”klättra upp i himlen” utan tvärtom att ”stiga ned på jorden”. Det betyder att leva ett liv med lycka, sorg, framgångar och lidande, att möta allt detta och inte fly undan svårigheterna. Målet är inte att bli mer gud utan att bli mer människa.
Säg att vi, helt barnsligt, tror att Gud stiger ned till oss och umgås med oss på vår jordiska nivå. Då kan vi ha en ”kristen identitet” men ändå samtidigt se oss som jämlikar med alla människor på jorden.
Erik Pleijel
biståndsarbetare och författare
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR