Svaret på frågan om sionismen är vid vägs ände, som Ingmar Karlsson ställer i sin nya bok, måste bli ett rungande nej.

Denna man har som avdelningschef på UD:s politiska avdelning för Mellanöstern, Iran, Afghanistan och Nordafrika (MENA) 1975-79, som Chargé d’affaires i Damaskus och Amman 1979-83 och som chef för UD:s idé- och analysgrupp 1991-96 (enligt eget c.v.) haft ett stort inflytande på Sveriges politik mot Israel. Med sin akademiska bakgrund och flera hedersdoktorat borde han ha kunnat skriva vederhäftigt om sionismen.

Denna nationella rörelse kommer att finnas så länge det finns judar i världen som behöver en fristad, som inte vill känna sig som främlingar i sitt födelseland. När jag läser förre UD-mannen och ambassadören Karlssons bok som underbygger den pro-palestinska propagandan, börjar jag känna mig som främling här där jag bott i 73 år.

Mannen plockar historiska fakta ur befintliga vederhäftiga böcker om sionismen, exempelvis Sionismen av Eli Göndör och Patrik Öhberg eller A History of Zionism av Walter Laqueur, men utan att på respektive sidor ange källan, han plockar in citat från judiska och israeliska vänsterdebattörer där de passar, och skriver urskuldande eller inte alls om de hot och verkliga anfall som Israel blivit och fortfarande är utsatt för. Att det finns en växelverkan mellan dessa hot och Israels politik framgår inte.

Jag hittar ingenting i boken om det iranska styrets mycket aktuella hot att utplåna Israel, nästan ingenting om Jom Kippurkriget 1973 som Israel höll på att förlora.  Nassers hotelser att förstöra Israel före sexdagarskriget 1967 nämns inte. Arabstaternas Khartoum-resolution efter 1967-års krig, med sina tre nej – Nej till fred med Israel, nej till erkännande av Israel och nej till förhandlingar med det – finns med men kompletteras med bortförklaringar. Arafats finansiering av terrorn mot Israel och hans förskingring av biståndsmedel hittar man inte. Däremot uppehåller sig författaren vid verkliga och påstådda relationer med Sydafrika för att på något konstigt sätt resonera sig fram till att Israel också är en apartheidstat. Däremot nämns inte att just judar i Sydafrika spelade en väsentlig roll i kampen mot apartheid. Karlsson påstår redan i sitt förord att ”Genom en grym paradox framstår Israel i dag alltmer som en ö av rasdiskriminering i en värld där människor med olika etnisk och religiös bakgrund mer och mer integreras”. Hoppsan, har han sovit när kopterna i Egypten förföljs, när i Syrien Assads alawitiska styrkor utsätter sunnimuslimska städer för artilleri- och raketeld, när i Irak sunnimuslimer spränger shiitiska muslimer i luften och tvärtom?

Nog är väl Israel istället en ö av religionsfrihet och integration av människor oavsett hudfärg.

I sista avsnittet med rubriken En ideologi vid vägs ände? tar Karlsson fram en officiell uppgift om att år 2007 mellan 700 000 och 1 miljon israeliska medborgare var bosatta utomlands. Skulle detta då tydas som om många lämnat ett sjunkande skepp? Tittar man på den officiella statistiken för utvandring från Israel under senare år finner man för åren 2005 – 2008 att mellan 19 000 och 21 500 utvandrade per år. Ungefär hälften så många återvandrade. Alltså ingen massflykt. Från Sverige utvandrade 2005 – 2011 mellan 38 000 och 51 000 svenskar per år, sammanräknat 313 020 utvandrare under 7 år enligt SCB!

Sammanfattningsvis skulle jag vilja använda ett ord av Goethe: Man merkt die Absicht, und ist verstimmt.

 I modern tolkning: Man märker avsikten och blir deprimerad.

Franz T. Cohn