Arbetet med handboken måste tas om

Att i detta skede anta en handbok vars tillkomstprocess och innehåll är omgivet av ett omfattande missnöje vore oklokt, för att uttrycka sig försiktigt. Vi menar att läget inom Svenska kyrkan idag är så ömtåligt att det krävs ett stort mått av varsamhet och respekt för att bygga upp förtroende mellan enskilda och grupper kring frågan om en ny kyrkohandbok. Så har hittills inte varit fallet, men det betyder inte att det är för sent.

Än mer bekymmersamt inför framtiden menar vi emellertid att stora delar av innehållet i handboksförslaget är. Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och kunskapen om kristen tro bland Svenska kyrkans medlemmar dalar snabbt. Det är vår övertygelse att detta är en utmaning som kommer att bli en allt mer påtaglig del av vår framtid. I många tider i kyrkans historia när kyrkolivet har varit på nedgång kan man ändå se att kyrkans lära har bevarats i och förmedlats genom liturgin.

Därför är det särskilt oroväckande att handboksförslaget innehåller många alternativ som tydligt bryter med det allmänkyrkliga arvet i fråga om de liturgiska texterna. I stället kan många moment i gudstjänsten fyllas med nyskrivna texter med ett ofta tämligen banalt innehåll som inte ansluter till varken bibeltexter eller utvecklade delar av kyrkans troslära. Vi hyser därför stora farhågor om att det föreliggande handboksförslaget kommer accelerera minskningen av kunskap om kristen tro i vårt land. Att anta förslaget vore att göra Svenska kyrkan en stor björntjänst.

Svenska kyrkan har tidigare visat sig kapabel att vara en brokyrka, en gemenskap som världens kristna har känt igen sig i. Vi menar att vi särskilt i vår tid har alla skäl att fortsatt se det som en viktig del av vårt uppdrag. Perspektivet av gemenskap med alla kristna på jorden i alla tider måste få genomsyra allt vad Svenska kyrkan gör, också hennes gudstjänster.

Särskilt viktigt är detta eftersom merparten av våra församlingar idag intensivt arbetar med att integrera flyende kristna från andra delar av världen. Vikten för dessa människor att få känna igen sig gudstjänsten – både i text och musik – ska inte underskattas i en kyrka som tar sin roll som brobyggare på allvar. Mot bakgrund av detta är det nya handboksförslaget snarare ett uttryck för nationell slutenhet manifesterad i ett provinsiellt nyspråk, ett nyspråk med begränsad förmåga att resonera i den internationella kristna gemenskapens breda och djupa klangbotten.

Liturgin är en genom historien pågående dialog mellan den Treenige Guden och Guds folk. Det rika allmänkyrkliga liturgiska arvet vi har är således en av våra allra största skatter och en av våra bästa vägar att lära känna både Gud och oss själva. Alla förändringar i liturgin måste därför ske varsamt. Den process som lett fram till det föreliggande handboksförslaget för Svenska kyrkan är helt enkelt inte god nog. Förslaget, av de skäl vi nämnt, är inte heller gott nog.