I januari skrev jag tillsammans med Mats O Karlsson och Gunnar Edqvist i Aktuellt i Politiken (S), Kyrkans Tidning och på nätet om partiernas roll i kyrkopolitiken. Vi riktade oss till vårt eget parti, Socialdemokraterna, men i princip gäller samma sak för till exempel Centerpartiet.

Vi kan nu se tillbaka på diskussionen. Det engagemang som kommit till uttryck är glädjande. Det är tydligt att diskussionen behövs. Frånvaron av ledande partiföreträdare tyder på att man med rätta upplever frågan som svår och ansvarsfylld. Viktiga frågor behöver redas ut innan den socialdemokratiska partikongressen tar ställning 2015.
Det här är ingen hastigt påkommen diskussion. Vid tiden för 1982 års kyrkomötesreform föredrog jag ett förslag till kyrko­politiskt program i den social­demokratiska partistyrelsens arbetsutskott. Det fanns ledamöter som redan då var kritiska till att de förväntades fastställa ett handlingsprogram som gällde Svenska kyrkan, några av dem därför att de inte var medlemmar. Sedan dess har frågan gnagt på mitt samvete. Under resans gång har jag bytt uppfattning.

Vid 1983 års kyrkomöte blev det tydligt att kyrkomötesreformen gav de politiska partierna möjlighet att skaffa sig en starkare roll än tidigare.
De som inte ansåg sig nominerade av ett politiskt parti tvingades bilda en egen nomineringsgrupp för att kunna väljas in i centrala organ. Några år senare kom den första partipolitiskt obundna gruppen på nationell nivå. Det kom att påverka också stifts- och församlingsnivåerna.
Det var bra att ett alternativ gavs för en del av dem som inte ville rösta på ett traditionellt parti. För mig var det däremot inte något verkligt alternativ. Att inte representera ett politiskt parti var för mig inte ett tillräckligt sammanhållande kitt och de motstridiga uppfattningar som fanns inom gruppen i avgörande kyrkliga frågor skapade osäkerhet.
Dessutom hade vi då fortfarande ett statskyrkosystem med omfattande lagreglering och kyrkoskatt.

I dag ser det annorlunda ut. Statskyrkosystemet är i huvudsak avvecklat, delvis som en följd av att Sverige blivit ett mångreligiöst land. Det finns fler och tydligare partipolitiskt helt obundna grupper än tidigare.
Är det då inte dags att avveckla partierna i de kyrkliga valen? Mitt svar är nej. Ett val med enbart de partipolitiskt helt obundna grupperingar som finns i dag skulle inte spegla den folkkyrkliga bredd som är en viktig del av Svenska kyrkans identitet. Svenska kyrkan behöver även i fortsättningen människor med ett brett samhällsengagemang som lett dem till att engagera sig i det politiska livet. Det kan ta sig olika uttryck. Med sina rötter i de politiska partierna har nya namn och arbetsformer etablerats.

Också formen för det socialdemokratiska deltagandet i de kyrkliga valen behöver förnyas av respekt för både Svenska kyrkan och partiet självt. Ett mycket stort antal partimedlemmar tillhör inte Svenska kyrkan. Samma sak gäller dem som sitter i arbetarkommunernas och partidistriktens styrelser, liksom partistyrelsen.
De socialdemokrater som tillhör Svenska kyrkan bör utgöra grunden för en ny nomineringsgrupp, Socialdemokrater i Svenska kyrkan. I en ny och riktigare form skulle då det arbete som redan i dag utförs av många kunniga, aktiva och engagerade socialdemokrater i Svenska kyrkan gå vidare. På alla nivåer bör denna nya gruppering bära det fulla ansvaret för både program och valarbete.
Det jag har saknat i den debatt som förts är förståelsen för den grundlagsfästa religionsfrihet som finns i vårt land. Den är tvåfaldig och omfattar dels rätten att tillhöra vilken religion man vill, dels rätten att välja bort religion.  Frihet till och frihet från religion är ett centralt begrepp. Ingen får heller av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i bland annat religiöst hänseende.

Att väljas till en lokal, regional eller nationell styrelse i ett parti bör inte vara liktydigt med att man – vare sig av formella skäl eller genom grupptryck – känner sig tvingad att ta ställning i frågor om Svenska kyrkans arbete som trossamfund.
Och Svenska kyrkans medlemmar ska inte ens behöva misstänka att det är krafter utanför Svenska kyrkan som fattar viktiga beslut om deras trossamfund genom att de har det yttersta ansvaret för utformningen av program och valarbete.  

Sören Ekström
tidigare generalsekreterare
 i Svenska kyrkan