Soldaterna nöjde sej inte med detta. De stannade kvar och försökte provocera fram ett bråk med de palestinska invånarna i flyktinglägret, kastade stenar på fönsterrutor, sjöng och skränade.

När reaktionerna uteblev, placerade de i stället en bomb i bottenvåningen till huset där de nyss varit inne. Tillströmmande grannar uppmärksammade dem på att det fanns tio barn och en vuxen kvinna på övervåningen. Befälet ignorerade varningen och beordrade att bomben skulle detoneras, vilket också skedde. Som genom ett under överlevde samtliga som befann sej i huset.

Händelsen har förmodligen inte gett upphov till minsta tidningsrubrik eller notis någon stans i världen, den är alltför alldaglig. Och den rymmer ingredienser som är alltför välbekanta: arrogansen, den kollektiva bestraffningen, viljan att provocera och förnedra, föraktet för människoliv, det underförstådda budskapet: Ni är ett besegrat folk, vi gör vad vi vill.

Anledningen till att jag känner till vad som hände är att en vän till mej dokumenterade förödelsen efter explosionen och lade upp bilderna på sin facebooksida några timmar senare. Fyra och ett halvt år tidigare, under min vandring från Nasaret till Betlehem, hade jag övernattat i huset intill det som nu blev sprängt.

Därmed blir den avlägsna händelsen personligt berörande. Jag är övertygad om att många fler än jag har varit med om samma resa: Pilgrimsfärden till heliga platser ledde in på ockuperad mark. Där mötte en verklighet som blev svår att skaka av sej. Starka upplevelser av Palestina öppnar oundvikligen mot de större sammanhangen.

På Västbanken lärde jag mej också något annat: Med mitt nordiska utseende kan jag mycket väl bli tagen för israel, vilket kunde bli lite komplicerat. Mina och andras ställningstaganden till Israel har med andra ord ingenting att göra med en europés förhållande till en främmande ras. De handlar om en europés förhållande till vår kontinents skamliga koloniala historia och dess sentida förlängningar.

Palestina är en nagelskärva på kartan – men dess symbolvärde är avgörande för relationerna mellan oss européer och arabvärlden, hur vi ställer oss avgör bland annat våra möjligheter att bidra till en fredlig demokratisk utveckling. Jihadismens livsluft är en världsbild där korstågen fortfarande pågår, där västvärldens stöd för och överseende med Israel inte utan berättigande ses som utslag av rasism riktad mot araber och/eller aggression riktad mot muslimer i korstågens anda.

När det var Sydafrika som bojkottades, hette det vanligaste motargumentet: Varför just Sydafrika, det finns afrikanska diktaturer som är mycket värre, Sydafrika har ju åtminstone demokrati! Svaret var förstås att de afrikanska länderna behövde alla inkomster de kunde få för att utvecklas till en nivå där demokrati Afrika för tjugofem år sedan kan förstås inte riktigt jämföras med dagens arabvärld – dels för att den senare redan från början är mer utvecklad och dels för att det finns oljepengar med som finansierar den militanta jihadismen. Vi har många skäl att snabbt bli av med vårt oljeberoende. 

Men det är likväl en rimlig bedömning att rekryteringen av jihadkrigare inte kunnat komma i närheten av dagens omfattning utan den kollektiva förolämpning som västs överseende med Israels övergrepp utgör. Och det finns en tydlig parallell mellan de båda situationerna: Sydafrika var ett på många sätt mer modernt europeiskt samhälle som koloniserade och förtryckte människorna ett icke-europeiskt land. Deras demokratiska drag var ett av kännetecknen på deras övertag. Det gjorde dem förmodligen också påverkbara för en bojkott. Den internationella bojkotten kunde lyckas och landet genomgick ett historiskt skifte från apartheid till jämlikhet – ett beundrat exempel för världen.

Den möjligheten finns idag inom räckhåll för Israel och Palestina. Men israelerna behöver kraftfulla impulser från omvärlden för att hitta sin aktuella möjlighet att bli ett historiskt exempel.

Antisemitismen är ett verkligt problem, den behöver ständigt bekämpas på många fronter.För att detta ska lyckas är det viktigt att analysredskapen inte trubbas ned av missbruk. Den historiska antisemitismens kännetecken behöver noga hållas isär från de senare definitioner som brukar användas i polemiskt syfte. Det finns riktiga antisemiter där ute – och de är farliga!

Ännu mer krävs att ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem upphävs, att blockaden av Gaza avbryts, att ett fredsavtal värt namnet mellan israeler och palestinier uppnås, att en livskraftig palestinsk stat tillåts börja utvecklas ekonomiskt och demokratiskt.

Det är helt enkelt omöjligt att bekämpa antisemitismen framgångsrikt, så länge världens enda judiska stat fortsätter uppträda som en europeisk rasistisk kolonialmakt.

Kristna i de muslimska länderna hamnar i farozonen som trosfränder till ’korsriddarna’ och judar överallt i världen som misstänkta medskyldiga till staten Israels oförsvarbara uppträdande.

Hur stort är alltså hoppet att en historisk uppgörelse mellan israeler och palestinier kommer att uppnås – och att antisemitismen därmed kan börja bekämpas framgångsrikt? Låt oss lyssna på de israeliska politikerna. Tzipi Livni, justitieminister och ansvarig för förhandlingarna med palestinierna, talar om en tvåstatslösning som en vänskaplig skilsmässa, som räddar Israels demokratiska identitet och ger båda parter möjlighet att utvecklas i fred (se till exempel El País 24 januari 2014). Insiktsfullt och hoppingivande, så långt.

Men hennes premiärminister, Benjamin Netanyahu, deklarerar att han inte tänker flytta en enda israel, underförstått från bosättningarna (Haaretz 24 januari 2014) och manövrerar på olika sätt för att undvika ett avtal. Ekonomi- och handelsministern Naftali Bennett gör upprepade uttalanden om att en palestinsk stat skulle fördärva den israeliska ekonomin och hota säkerheten (bland annat Haaretz 21 januari 2014). Utrikesministern, Avigdor Lieberman, brukar framhålla att Israel inte är någon demokrati och inte heller bör vara det.

Finansminister Yair Lapid, å sin sida, varnar att landet idag på grund av omvärldens otålighet, främst i form av BDS-rörelsen, står vid den ’tipping point’ där Sydafrika befann sej i apartheidsystemets slutskede (se till exempel The Economist 8 februari 2014).

De verkar vara djupt splittrade, de israeliska ledarna – eller också har de svårt att bestämma sej. Oavsett vilket behöver de i nuläget omvärldens kraftfulla stöd till att ta de historiska steg som gör dem till fredshjältar och öppnar för en positiv utveckling i regionen.

EU har förstått detta, liksom tunga aktörer i det internationella näringslivet: Israel behöver BDS.

Hans Pettersson

präst i Svenska kyrkan