Börja om från början, Svenska kyrkan!

Ibland finns ingen annan väg framåt än att ta om allt från början. Att gå till källorna, att söka upp roten på nytt. Det kan knappast längre skyllas för illvilja och förtal att påpeka att Svenska kyrkan hamnat i kris, kanske en slags upplösningstillstånd rent av.

Alla vet att arbetet med en ny handbok för gudstjänster gått snett och inte längre kan hanteras av dem som fått uppdraget. Från det centrala kyrkokansliet har utgått ett kollektcirkulär inför Missionsdagen, som är en direkt provokation mot Jesu missionsbefallning med dess uppdrag att döpa och lära i Faderns och Sonens och den Heliga Andes namn.

Förflyttningen av beslut och penninghantering allt högre upp i det administrativa systemet, till storpastorat, stiftskanslier och ett centralt kyrkokansli har frestat till oförsiktig, kanske ohederlig, hantering av ekonomiska medel och resor.

Det är knappast läge att försöka plåstra på skavanker i handboksarbetet eller bortförklara teologiska fadäser som försök att nå människor i vidare kretsar eller skämta bort överdådiga festnotor. Läget kräver en radikal förändring, en nystart som i reformationsuppgörelsen på 1500-talet.

Den var ett försök att återgå till ursprunget i den äldsta kyrkan. ”Radikal” kommer av latinets ”radix”, rot. Nu handlat det om att gå till roten med problemet, att återhitta grunden.

S: t Paulus förmanade de kristna i Rom: du skall veta att ”det är inte du som bär roten utan roten som bär dig”, Romarbrevet 11: 18. Det gällde det judiska folket, dess historia och erfarenheter, som de kristna tog för lätt på.

Det gäller den svenskkyrkliga grunden, som den nutida kyrkoledningen ofta tar för lätt på.

Men att bara blicka bakåt i tiden innebär en risk att landa i nostalgi och att bevara sådant som faktiskt är överspelat. Flera av frikyrkorna försökte återskapa en biblisk tid men hamnade i vad som i efterhand visat sig vara en återspegling av 1800-talet med dess föreningsväsende och nyktra inredningsideal.

Reformationen blev inte heller helt lyckad med sin fixering vid det skrivna ordet efter boktryckarkonstens uppfinning och en fångenskap i den gryende idealismen med övergripande idéer som ”rättfärdiggörelse genom tron allena”, ”nåden allena” och liknande.

Så om det är rätt att återuppsöka de ursprungliga källflödena och söka återhitta roten till det äkta olivträdet, som S: t Paulus skrev om, den saftiga roten, måste också utvecklingen framåt iakttas. Vilka nya skott gav god frukt? Vildskott blir det inget med.

När Skaparen skapade livet på jorden, stannade han upp efter varje skapelseakt, liksom prövande sig fram, för att begrunda verket och kunde konstatera: ”Och se, det var gott”. Om människans skapelse och hennes uppdrag till och med: och se ”det var mycket gott”. Ordet för gott i den grekiska text som användes var ”kalon”, det goda som också betyder det sköna.

Det som tillskapades i kristningsskedet hos oss var onekligen den lokala församlingen på dopets grund, sammanhållen i gemenskapen kring altarets sakrament. Denna skapelse tog sig synligt uttryck i sockenkyrkan med sina två tyngdpunkter, dopfunten nära ingången och altaret framme i koret.

Runt dessa byggdes kyrkorummet upp med all den skönhet församlingen förmådde åstadkomma eller inköpa: väggmålningar, altarskåp, Maria-statyer och helgonbilder, kyrksilver, skrudar, kyrkklockor, rökelsekar och annat.

Om detta som grundlades kan Svenska kyrkan säga: och det var ”kalon”, gott, präglat av skönhet. Det var också gott i betydelsen hållbart. Många av dessa äldsta sockenkyrkor brukas alltjämt och har ett fäste i människors hjärtan även i hårda sekulariseringstider.

Till kristningsskedet hörde också biskopen, en missionsbiskop först och småningom en stiftsbiskop. Det andra som byggdes upp var stiftet, och det synliga tecknet på det goda och sköna i denna skapelse blev katedralen, domkyrkan. Det tog sin tid att bygga dessa mittpunkter för de socknar som ville knytas dit, men när de stod färdiga var de arkitektoniska och konstnärliga storverk. Se, det var mycket gott.

Där utformades också sköna stiftsliturgier. Stor musik och körsång fick sin plats. Biskopen vigde nya präster och diakoner och domkapitlet stod för en kyrklig rättsordning. Det var vad som behövdes för ett liv i Kristus. Vid behov kunde allmänna koncilier, stiftskoncilier och eventuellt nationalkoncilier inkallas.

Med dessa två grundpelare får kyrkan börja om med återuppbyggnad av sin fallna hydda: församlingen med så många som rimligen kan församlas till ett och stiftet med en biskop över ett område som kan överblickas och tillses.

Pengar och beslut så nära som möjligt dem som berörs. Det andra får skrotas innan det skrotar sig självt: storpastoraten, val i kyrkan efter politiska partier, kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige, begravningsväsendet som väl är en statlig angelägenhet, det centrala kyrkokansliet. Små administrativa enheter kan väl behövas kring biskopen och ärkebiskopen. Men inte mycket.

Biörn Fjärstedt

tidigare biskop i Visby stift