Bort med partipolitiken i kyrkan

Kyrkan måste våga vara politisk, har Svenska kyrkans biskopar hävdat genom åren. De har gjort det i polemik med starka politiker som menat att kyrkan ska hålla på med det andliga som om andligt liv gick att klippa loss från samhälle och politik. En kyrka kan inte reducera sitt engagemang till ett konstgjort och inskränkt andligt reservat. En kristen kyrkas tro och lära leder till engagemang och handling i världen.

Svenska kyrkan ska inte vara partipolitisk, har även parti­företrädare påstått. Det märkliga är att partifolket inte dragit den logiska slutsatsen och agerat för att skilja kyrkan och partipolitiken åt. I stället har man tonat ner det anstötliga i att politiska partier, för närvarande S, C och SD, finns representerade på kyrkans alla nivåer.

Kyrkans biskopar borde ta bladet från munnen. Förklaringen till deras halvkvädna visor är nog ett beroende och en sammanväxt med systemet, kringskurna och avlövade (till exempel chefs- och ledarskapet för kyrkans vigningstjänst) som de är.

Särskilt Arbetarpartiet Socialdemokraterna har ett dominerande inflytande på Svenska kyrkans ställningstaganden. Partiets företrädare sitter på majoriteten av kyrkans ledande förtroendeposter. Partiet är det största i kyrkomötet och har framskjutna poster i stiften (förste vice ordförande i sju stift och andre vice i fyra). Övriga partipolitiska grupper har tagit ett steg tillbaka men har fortfarande partikopplade namn. De borde ta fler steg i rätt riktning.

Talet om kyrkan som politisk flyttar fokus från konflikten mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den står under inflytande från samma politiska krafter som kyrkan ska kunna opponera mot.

Det är stötande att partier som i riksdagen stiftar lagar och styr i stat och kommun har makt över Svenska kyrkan. Det hindrar kyrkan att vara en fri politisk kraft. Först som oberoende av det politiska etablissemanget blir Svenska kyrkan en självständig aktör som kan agera fritt med evangeliet som inspiration.

Stötande är också att alla förespråkare för den sekulära staten aldrig fullföljer resonemangen och hävdar alla trossamfunds rätt att fritt och utan inblandning forma sin framtid. Det är inte möjligt så länge som religiöst neutrala politiska partier skiftar kappa vid kyrkporten och blir ”kristna” för en stund för att kunna bibehålla sin makt.

Partierna deltar gladeligt, utan insikt om det problematiska med sitt beteende, till exempel i beslut om kyrkohandbokens nattvardsböner och syndabekännelser. Men så snart partierna träder fram i andra sammanhang lämnar de kristen tro långt bakefter.  

Genom åren har många förnärmade partipolitiska representanter i kyrkan replikerat att de minsann är goda kristna. Må så vara, men det är partierna S, C och SD som ställer upp i kyrkans val och på partimöten avgörs gruppens ställningstaganden.

Många partiföreträdare är engagerade i kyrkan tack vare sitt parti och om partiet drog sig tillbaka skulle ett antal valda förmodligen också göra det. Vilket antyder att partiet är det primära och kyrkan ett medel för andra syften. Men lämna det personliga och betrakta systemet med partier i kyrkan. Det är i ett modernt samhälle en orimlig modell.

Partierna förklarar aldrig varför Svenska kyrkan, fri från staten och ett trossamfund bland andra, som enda kyrka ska njuta partiväsendets påstådda välsignelser. De historiska skälen håller inte längre. Svenska kyrkans storlek och rikstäckning, eller dess stora rikedom och kulturella arv, är inte tillräckliga skäl för partiers inblandning i kyrkan. Berättar man för lutheraner eller anglikaner från andra länder om partipolitiska företrädare i Svenska kyrkan frågar de om det är sant. Så otroligt och otidsenligt ter sig systemet för dem.

Partiledarna borde förklara varför deras partier biter sig fast i kyrkans organisation. Anser de att modellen är så bra och skänker demokratisk legitimitet åt kyrkan och garanterar dess folklighet? Varför erbjuds systemet inte genast till den katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?! Naturligtvis för att inget annat samfund oberoende av religion skulle tillåta en sådan inblandning! Modellen skulle direkt avfärdas som otillbörlig och stridande mot religionsfriheten.

Partiernas inblandning i Svenska kyrkan bör upphöra. Det är en livsavgörande fråga för kyrkans framtid. Kyrkans Herre är den vars vilja alla förtroendevalda, anställda och medlemmar bör söka och följa. Guds ord och kyrkans tro, bekännelse och lära går före alla slags politiska partiprogram!

Lars B Stenström
Örebro