Ett halvår efter lanseringen av Jonas Gardells bok Om Jesus kan det vara läge för en summering av mediebevakningen kring boken. Att de sekulära nyhetstidningarna har haft helsidor med ofta helt okritiska intervjuer och recensioner är kanske inte ägnat att förvåna; det hör liksom till fenomenet Gardell. Men något som lämnar åtminstone oss med en olustig eftersmak är att den kristna pressen har varit så lam i sin kritik av Gardells bok.

Visst är det lovvärt att man, oavsett vem det handlar om, försöker se till förtjänsterna i andra människors brottning med och bearbetning av bibelordet. Och visst är det så att vi kan lära saker också av människor med andra teologiska betoningar än våra egna.
Men ändå –  hur kommer det sig att de tydliga teologiska markeringarna mot Jonas Gardells budskap är så få? Rader med problem uppstår nämligen när Gardell ställs mot kristendomens klassiska bekännelseskrifter:

Gardell hävdar:
• att Bibeln helt och hållet är ett verk av människor, och att den därför inte i någon mening kan beskrivas som Guds ord.
• att Jesus inte föddes av en jungfru. Han var varken syndfri eller Guds son. Inte heller uppfattade han sig själv som Messias.
• att Gud inte ska beskrivas vare sig som helig eller som den här världens domare. Dessa och liknande attribut hos Gud tillhör en för Jesus främmande gudsbild.
Gardell tycks också förneka den fysiska uppståndelsen, även om han flera gånger uttrycker sig positivt om tron på uppståndelsen.
Och kanske mest anmärkningsvärt: Gardell förnekar att Jesu död var en offerdöd, vilket gör det meningslöst att vända sig till Jesus för att få förlåtelse för sina synder.

Evangelium enligt Gardell kan således sammanfattas med hans egna ord: ”Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

När man läser detta är det svårt att undgå att tänka på Nya testamentets tal om de falska profeterna. Det som kännetecknar den falska profetian är ju enligt Bibeln inte att den på alla punkter skulle skilja sig från det som är sant och rätt. Snarare tvärtom: Jesus talar om de falska profeterna som personer som ser ut som får, men som i sitt inre är rovlystna vargar (se Matt 7:15).
Detta är ett oerhört allvarligt perspektiv. Men det är alltså just detta allvar som har lyst med sin frånvaro i de flesta kommentarer och recensioner av Gardell och hans budskap. Vi i Sveriges kristenhet tycks ha förlorat förmågan att söka dialog samtidigt som vi är tydliga med vad som avviker från en genuin kristen tro. Det resulterar i att även de som kallar sig kristna får signalen att det som Gardell och hans likar förmedlar är ett fullgott alternativ till en mer klassisk form av kristen tro.

Vad skulle Paulus – eller vilken fornkyrklig teolog som helst – ha sagt om en förkunnelse som förnekade Jesu gudom och att han kan förlåta synder, och som svävade på målet i fråga om uppståndelsen? Är det inte ganska självklart? Till de troende i Galatien, som bevisligen hade en äkta och personlig tro på Jesus Kristus men som till detta hade lagt ett antal främmande läror, skriver Paulus: ”om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse” (Gal 1:8). Även Jesus har mycket allvarliga ord att säga till ”den som förleder en av dessa små som tror på mig” (Matt 18:6).

Ett av de problem som postmodernismen har fört in i teologin är att det numera inte skulle finnas några villolärare. Själva har vi inget behov av att framställa andra människor i dålig dager, inte heller Jonas Gardell. Men visst är det märkligt att så stora delar av kristenheten inte ens verkar reflektera över att det ibland kan finnas ett behov också av att tydligt markera avståndstagande?

Olof Edsinger,
generalsekreterare för
Salt - barn och unga i EFS

Per Ewert,
religionsvetare, författare
och frilansskribent

Anders Månsson,
kammaråklagare

Artikelförfattarna är Fellows
vid Claphaminstitutet