Dags för nytt biskopsbrev om fred och försvar

I den kristna tron är frid och fred centrala och närbesläktade begrepp. De anses vara gåvor från Gud som ska bevaras, värnas och vårdas. När fredsfrågan diskuteras inom kyrkorna brukar icke-våld, nedrustning och vapenexport fokuseras. Det blir lite smalt och förenklat. En pacifistisk hållning är värd respekt, men utgör en marginaluppfattning inom kristenheten, både i historia och nutid. De flesta är överens om och inser, att det i en fallen värld finns klara gränser för vad som kan försvaras med evangelium, även om var och en måste få följa sitt samvete.

Jag vill i denna artikel framhålla att ett starkt svenskt försvar, givet omständigheter som jag ska anföra, tjänar freden bättre än något annat genom att vara krigsavhållande. Ett starkt svenskt försvar i kombination med fortsatt neutralitet är för freden av utomordentlig betydelse.

Den debatt om svenskt medlemskap i Nato som nu förs i partier och samhälle är dåligt förankrad i verkligheten genom att den är dels kortsiktig, dels bygger på en vanemässig hotbild österifrån. Inte minst geografin och militärstrategiska fakta pekar i en annan riktning.

Det finns i dag tre stormakter: USA, Kina och Ryssland. År 2015 lade USA omkring 600 miljarder dollar på försvaret, vilket är mer än dubbelt så mycket som Kina och Ryssland tillsammans. USA har helt fritt spelrum på världshaven och i luften, medan både Ryssland och Kina är militärt instängda. Inte minst Ryssland framstår som aggressivt. Det kan inte försvaras, men likväl förklaras av att de är omringade och i princip instängda. För Rysslands del är enda möjligheten att komma ut via Norra ishavet och Östersjön. Norden är därför inte en offensiv front för Ryssland, utan en skyddsbarriär.

Att Sverige skulle vara hotat, och därför ha orsak att symboliskt militarisera Gotland som ett skydd mot Ryssland, saknar strategisk grund, men tillfredsställer en politisk opinion som tvångsmässigt vårdar tron på ett nära förestående anfall från Ryssland. Tvärtom är det för Ryssland av största vikt att hålla sin fiende – det vill säga USA och Nato – så långt borta från Östersjöområdet som möjligt. Att inleda en offensiv där vore vansinne. För Ryssland är det därför en stor vinst att ha Sverige och Norden som buffert västerut.

Trots att det frekvent i media talas om krigshot framhåller diplomaterna att något storskaligt krig i dag inte är sannolikt. Kostnaden är för hög. Däremot kan stormakterna kämpa om inflytande på mindre krigsscener. Syrien är ett exempel, Ukraina är ett annat där Ryssland, Nato och EU är inblandat.

Sverige saknar i dag ett försvar. Regeringar, oavsett politisk färg, har slaktat försvaret och respektive Försvarsberedning har utgått från allt annat än militärstrategiska överväganden. Det enda som inte har minskat är försvarets kostnader. Kortsiktigt kan Nato se ut som en lösning, där den som är utan försvar tror sig få hjälp av andra i händelse av konflikt. Poängen med ett starkt svenskt försvar är dock att helt undvika konflikt, inte att genom Natomedlemskap få hjälp när den är ett faktum – ty då är det ett storskaligt krig mellan supermakter som väntar.

Ett Sverige som är väl försvarat och alliansfritt tjänar av ovanstående skäl freden och är därmed krigsavhållande för ett större område: inte bara Norden, utan också Europa. Genom att som redan skett ge upp försvaret och överge alliansfriheten har Sverige aktivt bidragit till instabilitet, i Norden och i Europa.

1984 kom Ett brev från biskoparna i fredsfrågan. Då som nu är freden det centrala och eftersträvansvärda. Ett starkt försvar och fortsatt alliansfrihet är tveklöst fortsatt det främsta medlet. Utan ett verkligt och starkt försvar saknas trovärdighet i arbetet för fred – då är freden endast en förhoppning. Fredsfrågan liksom försvarsfrågan är lika mycket
kyrkans som någon annans i detta land. Tiden är mogen för ett nytt biskopsbrev, för freden och försvaret!

Markus Hagberg
Präst i Skara pastorat, fd bataljons-pastor i Nationella skyddsstyrkorna