De kristna symbolerna får inte stå i vägen

Med att vara kristen följer ett behov av kyrkan, en hemvist och en plats där tron får komma till uttryck, fördjupas personligt och tillsammans med andra. Men i motsats till debattör Håkan Lindberg som skriver att Svenska kyrkan är i otakt med medlemmarna, har vi inget behov av en kyrka som står upp för ”konungariket” Sverige och manifesterar sig som en nationalkyrka.

Vi har behov av en kyrka som är en del i den världsvida kyrkan och som ser alla människor som en del av Guds skapelse. Vi har inte heller behov av en kyrka som eftertraktar ett högljutt styrkebesked, där något slags kraftprov mäter kyrkans hållfasthet. Styrkan i en kyrka får inte eftersökas i krafttag som tydligt arbetar mot människor, utan bjuder motstånd vid förtryck, orättvisor och allt som motarbetar det diakonala uppdraget och här finns ett tydligt ställningstagande från våra biskopar. Inget religiöst motiverat våld är välkommet. Men kyrkans styrka ses också i uthålligheten i att alltid och outtröttligt arbeta för människan.

Nog finns rum för protester där orätt råder men kärlekens utrop håller först och sist om och inte emot. De kristna symbolerna får inte stå i vägen för symbolernas innebörd och i det finns vi människor varandra givna. Gud har gett oss förtroendet att förvalta varandra. När Jesus vandrade in i Kafarnaum och blev ombedd av en romersk officer att bota hans döende tjänare frågar Jesus inte först efter vad soldaten tror på. Nej, han hjälper för att hjälpen behövs. Så skall vi också göra. Vi har inga skäl att vara, som biskop Eva Brunne uttryckte sig förra året, ”snåla mot människor av annan tro”. Vi har alla skäl att vara generösa förutsättningslöst mot vem som helst vi möter.

Vi kan, och ska, ifrågasätta, omvärdera och förändra Svenska kyrkan, det är i sig inte farligt. Kyrkan har aldrig varit konstant i alla avseenden och bör inte eftertraktas vara det heller. Det finns en grund att stå på men hur den förverkligas i vardagslivet behöver förändras med sin samtid. När nu världen känns orolig och turbulent finns mycket goda skäl till eftertanke och besinning och i ljuset av de händelser som gång på annan skakar om vår trygghet har väl interreligiösa samtal och överenskommelser sällan varit så viktiga som nu. I det ska vi inte tiga om att kristna människor förföljs, hotas och dödas för sin tros skull. Men den kampen är inte exkluderande, den är angelägen alla, oavsett tro.

Vår identitet ska inte vara en svensk kyrka i första hand utan en mänsklig kyrka. Gud är, för att parafrasera humor från sociala media, inte ett svenskt namn. Världen har aldrig varit utan krig, finanskriser eller flyktingvandringar. Den dagen tillvaron är befriad från världens oro står vi ansikte mot ansikte med Gud och vår livsvandring är över. Fram till dess får vi fortsätta leva med de mänskliga villkoren och därmed också ansvara för varandra, i och utanför kyrkan. Varje dag, outtröttligt och envist, starka tillsammans med varandra. För så snart vi släpper taget om vår nästa förlorar vi också en hel människas kraft. Och när vi bygger murar mellan varandra bygger vi en mur mellan oss och Jesus och då förlorar vi vår kristna identitet.

Tove af Geijerstam, Eva Halling och Susanna Venetvaara

Teologstuderande

Umeå Universitet, Göteborgs Universitet