De sa inte: ”Vad fint att du är tillbaka”

Det tredje inlägget av Daniel Johansson och Torbjörn Johansson om inkarnationen står stilla på samma ställe. De tidigare inläggen har kanske lämnat läsarna undrande eller med ny teologisk nyfikenhet. Därför vill jag nu avslutningsvis – på det korta utrymmet som står till buds – summera möjliga frågor och svar.

Betyder Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd att hans mänsklighet försvinner?

Nej, enligt vår bekännelse är Jesus sann Gud och sann människa. Detta kallas också för läran om Kristi två naturer. Dessa är bestående.

Hur hänger Jesu två naturer ihop?

Enligt konciliet i Chalcedon år 451 är de utan sammanblandning, utan förvandling, oupplösligt, oskiljaktigt. Denna rätt speciella beskrivning är ett sätt att uttrycka det som egentligen inte går att säga i ord.

Hebreerbrevet 4:14–16 pekar på Jesu två naturer som grund för vår frimodighet: ”När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram …”

Hur påverkar Kristi uppståndelse hans kropp?

Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.

Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet.

Jesu uppståndelsekropp är inte helt identisk med den kropp som togs ner från korset. Den visar nya egenskaper. Visserligen äter den uppståndne någon gång och Thomas känner igen honom på hans sår. Men i huvudsak berättar evangelierna om en kropp som inte bara går genom stängda dörrar utan också på andra sätt går in och ut ur vanlig mänsklig varseblivning – en förändringsprocess som fullbordas genom himmelsfärden. För visst tror väl inte heller skribenterna att den himmelske Kristus har vanliga biologiska behov?

Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde?

De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej. Ett mera adekvat svar är ”samma, men ändå inte samma”. Och detta är inte ett goddag-yxskaft svar. Filosofiska begrepp gör det tydligt.

Den franske filosofen Paul Ricoeur skiljer mellan mêmeté och ipséité. Det första begreppet uttrycker en så kallad idem-identitet (från latin idem = densamme) som säger att det verkligen handlar om detsamma hela tiden. Det stämmer alltså inte på Jesus.

Det andra beskriver en ipse-identitet (från latin ipse = själv) som är inriktad på just självheten. Här handlar det om en dynamisk identitet: samma, men ändå inte samma. Man skulle också kunna säga: innehållet är detsamma, formen är en annan.

Vad säger Bibeln om uppståndelsekroppen?

I Filipperbrevet 3:20–21 skriver Paulus: ”Vårt hemland är i himlen, och därifrån väntar vi också den som ska rädda oss, herren Jesus Kristus. Han ska förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet ...”

I Första Korinthierbrevet 15 resonerar Paulus utifrån Kristi uppståndelse om vår kropps förvandling till en uppståndelsekropp. ”Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande” (44).