Demoniseringen av Israel central i rasistiska och extrema ideologier

Svenska Kyrkans förhållningssätt till Israel är på många sätt djupt problematiskt. Det handlar dels om enskilda företrädares ställningstaganden – ofta på högsta tänkbara nivå – såsom tidigare ärkebiskopen Anders Wejryds besök hos terrororganisationen Hamas med dess ogenerade folkmordsretorik riktad mot judar och israeler världen över, eller företrädaren KG Hammars beslut att inte delta i högtidlighållandet av Förintelsens Minnesdag – med hänvisning till kriget i Gaza.

Allt detta medan tystnaden är total om terrorn mot Israels civila liksom våldsglorifieringen och den offentligt understödda antisemitismen på den palestinska sidan.

Samtidigt sprids emellertid aktivt en ideologi och en världsbild där staten Israel konsekvent framställs i negativast tänkbara dager. En trosmässig fond för detta ges i den moderna ersättningsteologins portaldokument, det så kallade Kairos-dokumentet, som syftar till att på alla sätt söka minimera både bandet mellan det judiska folket och dess historiska hemland i Israel, och mellan judisk och kristen tro. Detta är ett dokument som i alla avseenden givits största möjliga spridning i kyrkan och blivit ledstjärnan för dess mellanösternarbete – nu senast genom ett stort sommarläger, understött av stiften i Lund och Uppsala

Mot en sådan teologisk fond - och den påfallande politisering som präglar Svenska kyrkan - är steget inte långt till att driva ren politisk kampanj mot den judiska staten. Alldeles nyligen vände sig också Svenska kyrkans internationella kansli direkt till partiledarna i riksdagen, för att kräva att de skulle ta ställning mot Israel.

Någon sådan anmärkningsvärd framställan har aldrig gjorts för att söka ett fördömmande av våldet, uppviglingen och den antisemitiska hetsen under Palestinska myndigheten. Detta trots att kyrkan finns på plats i regionen och måste antas vara bekant med denna verklighet.

Allt detta är sorgligt nog ingen nyhet. Vid denna tid på året är det svårt att inte dra sig till minnes Svenska kyrkans julkampanj för några år sedan, ’Christmas alert’, vars bildspråk var så påfallande antijudisk färgat att man sedermera tagit ned denna text från alla sociala media – tydligen i hoppet att den skulle glömmas bort.

Mot bakgrund av allt detta, är det extra beklämmande att inför det förestående kyrkomötet om några dagar se hur det på nytt motioneras om bojkott och hur den så kallade BDS-rörelsen glorifieras i motionstexter (Motion 2016:25).

Det är här nödvändigt att bakom vilseledande deklarationer se och genomskåda vad som är BDS-rörelsens sanna drivkrafter och mål. Mycket långt från den oskyldiga fredsrörelse man inför västerländsk publik vill ge sken av att vara, handlar det här om en rörelse som arbetar för en extrem negativ särbehandling av Israel ensamt bland alla världens länder. Huvudmålet är inte fred och samexistens – utan att med alla medel kväva den judiska staten genom ekonomiska bojkotter, sanktioner och isolering.

De extrema måttstockar som här appliceras på Israel äger ingen tillämpning på något annat land i världen och gäller heller inte för de övriga aktörerna i Mellanösternkonflikten. Det går således inte att kalla dessa utgångpunkter för annat än diskriminerande och rasisitiska.

Någon fredsrörelse är BDS-rörelsen således inte – däremot står man i mycket nära samband med politiskt och religiöst extrema rörelser världen över. På goda grunder har det ofta pekats på BDS-rörelsen som den moderna antisemitismens primära uttrycksform. I alla händelser är Israel - med världens största koncentrerade judiska befolkning - otvivelaktigt den samtida antisemitismens huvudsakliga måltavla. Kanske är detta ett faktum Svenska kyrkan skulle må väl av att begrunda.

Just demoniseringen av Israel framhålls som en viktig komponent i antisemitism-begreppet både av det svenskinitierade International Holocaust Remembrance Alliance och amerikanska utrikesdepartementet. Vad BDS-rörelsen – dess kanske viktigaste samtida uttryck – beträffar, har den kraftigt fördömts av bland annat ledande franska, spanska, australiensiska och brittiska regeringsförträdare liksom hälften av de amerikanska delstaterna så långt, där den på många håll är olaglig. Också den svenska regeringen har tydligt uttryckt sitt motstånd mot BDS.

Det är viktigt att se vilken central plats demoniseringen av Israel har i rasistiska och extrema ideologier i dagens värld.

Det är glädjande att Ekumenikutskottet yrkat avslag på bojkottförslagen och man måste förutsätta att kyrkan nu med kraft avvisar de oförtröttliga hatideologernas ständigt pågående demonisering och svartmålning.

Till slut kvarstår ändock min fråga från en tidigare artikel: ’Svenska Kyrkan talar i miljoner medlemmars namn men vem representerar den egentligen med sin extremt politiserade agenda?’

Isaac Bachman

Israels ambassadör i Sverige