Den inomkyrkliga debatten är stundtals hatisk

Jag följer den inomkyrkliga debatten med stort intresse, nyfikenhet och förfäran. Jag arbetar utomlands sedan drygt två år för Kyrkornas Världsråd, men med lång erfarenhet av att arbeta i Svenska kyrkan under drygt 20 år. Jag vill understryka; Jag är en stolt medlem i Svenska kyrkan, som jag känner väl både från ett lokalt, regional, nationellt och globalt plan. Jag följer med intresse kyrkans utveckling. Jag är glad och stolt över kyrkans stora ansvarstagande för utsatta i Sverige och utomlands. Jag förfäras dock av den inomkyrkliga debatten, som har utvecklats till något som jag inte känner igen och inte är stolt över.

Jag vet att mitt debattinlägg kommer att väcka irritation, ilska kanske vrede och att många kommer vässa sina pennor och skriva ett svar. Välkommen, jag svarar gärna! Men jag anser att den inomkyrkliga debatten behöver vidgas med fler röster. 

Just nu känns det som om det är en liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot. Det spelar inte så stor roll om vad – men de är emot. Det är en hård och oförsonlig ton. Ibland kränkande ton. Ibland hatiska inlägg av kyrkliga företrädare mot andra kyrkliga företrädare. Det är en handfull debattörer som återkommer vecka efter vecka, dag för dag, året om. Det är som om de behöver ha något att skriva om – och att vara emot, som om det är en självuppfyllande profetia.

Jag skriver detta för att jag tror på Svenska kyrkans verksamhet. Jag har förtroende för ledningen med ärkebiskop Antje Jackelén, kyrkomötets ordförande Karin Perers och generalsekreterare Helén Ottosson Lovén. Jag gör detta för kyrkans skull. Jag gör det för ledningens skull. Det behövs fler röster.

Jag tar upp några konkreta exempel i mitt inlägg. Det finns många exempel. Men jag väljer dessa eftersom de väcker stort engagemang. För en tid sedan diskuterades återigen Svenska kyrkans arbete med att stötta kyrkorna i Palestina och det palestinska folket. Det var och är en livlig debatt i media om stödet till kyrkorna i Palestina, Kairosdokumentet och om Svenska kyrkans bristande opartiskhet rörande detta dokument och antisemitiska hållning. Inga svar från kyrkans ledning godtogs. Tusentals inlägg i sociala medier.

Några veckor senare utbröt nästa debatt om Svenska kyrkans bristande stöd till kristna minoriteter i Mellanöstern. Samma debattelit var igång och de ställde frågor; när ska Svenska kyrkan bry sig om de förföljda och marginaliserade kristna i Mellanöstern? Ledningen skrev svar, men debatten rasade vidare.

Såhär på distans så kan man förundras över detta engagemang och så som jag tolkar det bristande tilltro till Svenska kyrkans ledning eftersom mottagligheten för informationen som gavs var och är nästintill obefintlig. Det finns inget ödmjukt och genuint intresse att lyssna till svaren. Det finns enligt min mening ingen öppenhet för att lyssna in olika perspektiv. Det är ett farligt beteende.

Jag är för den fria debatten, rätten till yttrandefrihet och en transparant verksamhet. Jag uppskattar medias granskning, det garanterar demokrati och yttrandefrihet. Jag värnar paragraf 19 i FN-deklarationen om mänskliga rättigheter, rätten till yttrandefrihet och att kommunicera etc. Det vet alla som känner mig och också i min formella roll som vice ordförande för den europeiska grenen av World Association för Christian Communication (WACC) – som står för att värna kommunikationsrättigheter, men också att följa de etiska principerna för kommunikation, som bland annat innebär att lyssna på bägge parter för och emot samt använda kommunikation utifrån ett ickevåldsperspektiv.

I min roll som kommunikationsdirektör för Kyrkornas Världsråd, som representerar 348 medlemskyrkor i 110 länder, så anser jag mig ha en ganska god överblick över kyrkornas arbete. Jag har inte alla svar, men jag har tillräckligt med insyn för att tydligt säga; Svenska kyrkan har en mycket central roll i det globala och det ekumeniska arbetet sedan ärkebiskop Nathan Söderbloms tid. Svenska kyrkan tar ett stort ansvar för det globala arbetet. Svenska kyrkan, som en av de största Lutherska kyrkorna i världen, är bland de fem främsta kyrkorna i världen då det handlar om att bidra med resurser såsom finansiella och/eller expertkompetens.  

Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och det arbetet tar sig konkret uttryck genom bland annat Kyrkornas Världsråd, ACT-alliansen och Lutherska världsförbundet. Det innebär att Svenska kyrkan arbetar främst via dessa organisationer, som alla tre finns inrymda i det ekumeniska centret i Genève – granne med FN, Röda korset, UNHCR, UNICEF med flera. Det innebär att Svenska kyrkan är operativ genom dessa organisationer – varje dag, året runt. Svenska kyrkan har representanter i centralkommittén för Kyrkornas Världsråd via Biskop Eva Brunne och Celina Falk samt ärkebiskop emeritus Anders Wejryd som är president för region Europa, och ärkebiskop Antje Jackelén är medlem i Lutherska Världsförbundets styrelse.

På frågan om Svenska kyrkan gör något konkret för de kristna minoriteterna i Mellanöstern så är svaret ett stort JA! Ja, men via till exempel Kyrkornas Världsråd. Vi arbetar dagligen med detta. Vi arbetar med kyrkorna regionalt och lokalt. Vi besöker dem regelbundet. Vi stöttar på olika sätt. Vi arbetar med praktiskt stöd och för deras talan i FN. Vi har regelbundna överläggningar med olika FN-organ. Vi finns representerade i FN varje vecka såväl i Genève som i New York. FN-organen efterfrågar kyrkornas röst och har till exempel officiellt sagt att de inte kan förverkliga de nya globala utvecklingsmålen utan kyrkornas hjälp. Kyrkornas Världsråd har en av de starkaste plattformarna i världen (enligt FN) för att nå ut till människor runt om i världen via de lokala kyrkorna.  

Ett annat konkret exempel är att vi finns på plats i Israel och Palestina för att arbeta med de lokala kyrkorna, bevaka de mänskliga rättigheterna samt vara ett stöd till såväl palestinier som israeler via det ekumeniska följeslagarprogrammet – som nästa år har funnits i femton år och som leds av Kyrkornas Världsråd efter en vädjan från de lokala kyrkorna. Sammantaget har 1500 personer från 70 olika kyrkor och partners i 22 länder arbetat som följeslagare. Drygt 200 av dem kommer från Sverige, som samordnas av Sveriges Kristna Råd. Kyrkorna i Sverige är en av de mest aktiva förutom Norge samt Tyskland.

Kyrkornas Världsråd har en välutbyggd interreligiös verksamhet med regelbundna överläggningar med företrädare för såväl judendom som islam. I det övergripande arbetet för Kyrkornas Världsråd med the Pilgrimage of Justice and Peace finns det representanter med från både judendom och islam. Temat för Kyrkornas Världsråd är 2016 Mellanöstern och 2017 är det Afrika med särskilt fokus på Nigeria.

På ett sätt så blir de två konkreta exemplen som jag gav ovan, ett självmål för den inomkyrkliga debatteliten. En debatt om brist på engagemang för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. En annan debatt om Svenska kyrkan, Palestina och Kairosdokumentet. Jag undrar om de egentligen läst Kairosdokumentet? Kairosdokumentet är de lokala kyrkoledarnas berättelse från det Heliga landet om deras utsatthet och deras rop på hjälp. De är en del av de kristna minoriteterna i Mellanöstern. Kairosdokumentet är deras egen rapport, men så oerhört ifrågasatt av bland annat debatteliten i Sverige. En stillsam fråga; har inte kyrkoledarna i det Heliga landet samma rättigheter att föra fram sina tankar på samma sätt som ni som debatterar vecka efter vecka i Sverige? Har de inte rätt att få stöd i sina resonemang? Har de inte rätt att bli bemötta med samma respekt?

Mellanöstern består av mer än Israel och Palestina skriver säkert någon redan som svar på mitt inlägg. Helt korrekt och vi har ett omfattande arbete med det Kristna Rådet i Mellanöstern  (MECC) med bas i Beirut.  Kyrkornas Världsråd har särskilda projekt i Irak, i Syrien, i Jordanien och i Egypten. Just nu pågår ett särskilt projekt för att stötta de kristna minoriteterna i Irak och i Syrien med finansiellt stöd från bland annat den Norska regeringen. En rapport kommer att publiceras i början av nästa år.  

Kyrkornas uppdrag är att vara ett salt och ett ljus samt stå på de marginaliserades sida. Det kallas profetisk röst (diakoni) av en del, av andra att kyrkan är för politiserad. Men kyrkans uppdrag kvarstår och ska tolkas i var tid.

Jag hoppas och ber en stilla bön om att debattklimatet kan öppnas upp och bli mer respektfullt. Det finns tendenser till könsdiskriminerande inlägg. Låt oss göra ett tankeexperiment om ärkebiskopen hette Arvid Jackelén, kyrkomötets ordförande Kalle Perers och generalsekreteraren Herbert Ottosson Lovén. Hade debatten sett likadan ut? Kanske. Sakfrågorna hade nog varit desamma. Men tonen hade varit annorlunda. Det säger min personliga kommunikationsanalys. Låt oss fortsätta debattera – men göra det med mer kärlek och respekt.

Jag tror att en del av den inomkyrkliga debatten beror på bristande engagemang för den världsvida kyrkan, ointresse, kunskapsluckor och brist på information. Här har vi alla ett gemensamt ansvar; kyrkans ledning, kompetensutvecklingsåtgärder och kyrkliga mediebolag.

Vi har olika uppdrag och olika roller. Men låt oss lägga kraften där den behövs. Just nu är det miljoner människor som är förföljda för sin kristna tro, 60 miljoner människor på flykt, andra som inte har mat för dagen i till exempel Sydsudan och den interreligiösa dialogen behöver stärkas – inte minst i Europa etcetera. Här sätter jag punkt och kommer att lyssna lyhört på alla inlägg. Låt oss bygga broar av kärlek, respekt, dialog och solidaritet i stället!

Kommunikationsdirektör Kyrkornas Världsråd