"Det hjälper inte att uppmana"

Ledaren i Kyrkans Tidning nummer 31/32 handlar om att kristen tro både är teori och praktik. Fredrik Modéus framhåller betydelsen av att de som är anställda respektive förtroendevalda i Svenska kyrkan regelbundet firar gudstjänst: ”Tal om tro kan aldrig ersätta liv i tro”. Modéus konstaterar att ett regelbundet deltagande i kyrkans gudstjänster inte är någon självklarhet för alla anställda och förtroendevalda. Han menar vidare att undervisning och mission inte bara får bli en fråga om kunskapsförmedling och försanthållanden utan måste vila ”tungt i levande praktik”.

Jag har inget att invända i ovan nämnda logiska resonemang. Men istället för att uppmana förtroendevalda och anställda att regelbundet gå i kyrkan borde man allra först ställa den självklara frågan: Vad är anledningen till att de inte gör det?

Det finns ett flertal såväl lokala som nationella undersökningar om församlingsbors syn på kyrkan (jag har referenser om någon är intresserad). Dessa visar genomgående att gudstjänster i mycket liten utsträckning efterfrågas av församlingsbor i allmänhet och att de upplevs som stela, svårtillgängliga och föråldrade.
För att människor regelbundet ska gå på gudstjänster måste dessa upplevas så berikande att de prioriteras bland andra behov. Det hjälper inte att uppmana. Kanske är det så att förtroendevalda och anställda stannar hemma från gudstjänster av samma skäl som folk i allmänhet gör? Och om det skulle vara så – måste man ta itu med frågan om kyrkans praktik från denna utgångspunkt.

Elisabeth Arborelius
Präst i Stockholms stift,
teologie doktor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning