I svallvågorna efter ärkebiskopsvalet och Jackelén-debatten har en skara debattörer trätt upp till lovet för okunnighet, eller för den sofistiskt lagde, kunnigheten om ens egen okunnighet. Åke Bonnier klandrar på sin blogg dem han kallar för ”trospoliserna”, ”de som vet hur det är”. Per Wahlström presenterar idag på KT en sent född tvilling; ”spärrvakterna”. The plot thickens.

Idén med dessa epitet är hursomhelst att vissa människor i Svenska kyrkan vet vad de tror på, och vill att diskussionen om teologi ska utmärkas av sådant som de tycker är viktigt, i det här fallet egenskaper som tydlighet, förankring i resonemang, koherens, kanske. När det inte sker vädrar ”trospoliserna” eller ”spärrvakterna” sina synpunkter på en blogg eller i någon tidsskrift. Känns det igen?

I den här artikeln vill jag säga att trospolisernas belackare, såsom Bonnier och Wahlström, är utmärkta trospoliser i sin egen rätt. De gör vad trospoliser, enligt dem själva, gör; åberopar en grund, kommer fram till något, ”vet hur det är”, och önskar att diskussionen om teologi ska utmärkas av det som de tycker är viktigt. Wahlström åberopar som grund för sin åskådning; ”fem års universitetsstudier, trettiosju års daglig verksamhet som teolog, förkunnare och själasörjare och som slipats av eget sökande, tvivel och längtan efter visshet.” Svaret (karaktäristiskt nog är frågan okänd...) är; ”Har inte en susning!”.

Mönstret går igen i Bonnier också, som skriver explicit om hans favoritegenskaper i teologisk diskussion; att ”uttrycka det mer komplicerat”, att ”ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning”. Han säger mycket om hur grunden för åskådningar bör se ut; ”kunskap om dogmhistoria och kunskap för tolkningsmöjligheter”, reflektioner om betydelser i ljuset av våra erfarenheter idag, hellre än beskrivningar av fakta, osv. Vet Bonnier något, då? Jodå; ”Trosbekännelserna är inte texter som det bara är att läsa rakt av”, ”Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud”, ”Gud är större”, osv.

Skillnaden mellan Bonnier och Wahlström, och de personer som själva kritiserar, som Lena Andersson, är inte att några är trospoliser och andra inte är det, eller att vissa är teologiskt likgiltiga medan andra inte är det. Skillnaden är endast att åberopar olika grunder, de har andra svar, och andra ideal om hur den teologiska diskussionen ser ut. För om Bonnier och Wahlström inte hade varit trospoliser eller gränsvakter, hade de inte skrivit så engagerade debattinlägg där de torgför sina egna utgångspunkter och slutsatser.

Diskussion om kristen teologi hade inte kunnat skiljas ifrån, säg, diskussion om fotboll, om det inte hade funnits några principer som utmärker den. Därför är det naturligt att man söker förstå vilka principer som utmärker kristen teologi. Vilka de än är, är de ”polisiära” i meningen att de inkluderar vissa saker och exkluderar andra. Hade de inte varit ”polisiära” hade diskussionen om kristen teologi inte kunnat skiljas ifrån diskussion om fotboll. Diskussionen om kristen teologi är riktad redan på grund av vad den är, inte bara på grund av vad som sägs. Elementärt.

En diskussion om kristen teologi motverkas alltså av att man beklagar sig över att ”trospoliser” eller ”gränsvakter” insisterar på kunskap om teologi, eller insisterar på vissa förutsättningar för diskussionen. Diskussionen förutsätter, och är ju sådant! Wahlgren och Bonnier bör, om de inte redan har det, bejaka med att de också har principer, försanthållanden och förståelser av vad en god diskussion är. Särskilt när de tar på sig prästkragen.

Min kritik av Wahlgren och Bonnier ligger dels i att de anklagar andra att vara trospoliser, samtidigt som de själva är det också. Den består också i att de mer eller mindre flagrant söker underminera det som utmärker diskussionen om kristen teologi. Bonnier har rätt i att vi har en ”multikyrka med många olika teologier”. Men det som diskuteras här är vad som, med Matzols ord, är de yttersta posteringarna för vad som kan kallas ”kyrklig teologi” överhuvudtaget. Jag föreslår att exempelvis Wahlström i sin insändare till KT idag, grundläggande misslyckas med att säga något om hur kristen teologisk diskussion går till, ännu mindre talar kristen teologi, exempelvis när han säger ”Har inte en susning! Jag kan helt enkelt inte leverera…” och att han ” aldrig tagit ett medvetet steg mot Gud”. Om detta är den ”trospolisuniform” (Bonniers term) som Wahlström och Bonnier vill torgföra och överallt implementera, har jag svårt att se hur vanliga kristna, som jag själv, ska få plats. Trospolisernas trospoliser behöver trospoliser.

Jesus sade till Petrus; för mina får på bete. Det är uppgiften för varje kyrklig ledare. Uppgiften är inte att föra dem till vilken betesplats som helst, utan något särskilt. Brudgummen dräller inte omkring med kreatur i största allmänhet, utan vallar sin hjord bland liljor. Han mättar dem som hungrar och törstar med sin rättfärdighet. Att insistera på något särskilt, det hopp som vi har om genom budskapet om Jesus Kristus, är att leda till frihet och evigt liv. Den ödmjuka hållningen - och det enda intressanta kriteriet i teologi - är att leda människor till kunskap om och kärlek till Gud genom Jesus Kristus. Inte att framhålla den förmenta komplexiteten eller intigheten i sin egen reflektion.

Josef Edebol

Doktorand i teologi vid Missionshögskolan i Stavanger