Efter studenten berättade jag för min fromma moder Stina att jag tänkte bli läkare. Hon drog en lättnadens suck: ”Oh vad skönt, jag var rädd att du ville bli präst, för dom är så utsatta.” Jag förstod inte då vad hon menade, men börjar ana det nu.

Präster är utsatta, inte bara för församlingsbornas bedömning. De kan bli anmälda till domkapitlet och blir granskade och dömda för sin övertygelses skull. Deras tro kan bli vägd på våg och befinnas för lätt. Och även om de inte blir dömda så innebär en granskning en stor påfrestning har jag förstått av flera som drabbats.
Prästers tillkortakommanden, misstag och konflikter kan anmälas till domkapitlet. Där granskas och döms de och sedan offentliggörs prokollen med deras namn. Tidningarna skriver om det, fast oftast inte med namns nämnande. Även i fall där domkapitlet anser att anseendet  ”inte skadats i avsevärd mån” offentliggör domkapitlet  hens namn. Och då tycker jag definitivt att hens anseende har skadats.

Som stiftsfullmäktigeledamot i Strängnäs stift sedan 2009 har jag begärt och fått domkapitlets protokoll och blivit upprörd över att personalproblem kan hanteras så här. På vilket sätt underlättas möjligheterna för anställda att komma till rätta med sina problem genom att de offentliggörs? Varför sekretessbeläggs inte den här typen av material?  Det finns definitivt mer varsamma sätt att hantera personalproblem!

Jag har ofta undrat över varför det är så tyst bland Svenska kyrkans präster, varför det hos oss inte finns ett mer levande samtal om tro och andlighet utifrån egen erfarenhet och egna tankar. Spelar risken att hamna inför domkapitlet en roll för denna tigandets kultur i vår kyrka? Jag har börjat tro det.
Domkapitlen har inte en konstruktiv roll i vår kyrka och jag föreslår därför att de avskaffas.

Gun-Britt Karlsson
Stigtomta
företagsläkare och ledamot
av stiftsfullmäktige i Strängnäs stift