WEBBBDEBATT Poeten Inger Edelfeldt tog initiativ till ett internationellt författarseminarium med brett deltagande från världens olika hörn. "Varför gör du detta" frågades.<br>"Jag kände behov av existentiell svindel" svarade hon.<br>
I KT:s spalter funderar vi kring vår kyrkas självuppfattning och identitet. Var hittar vi den? Hur ser den ut? Förvisso en viktig fråga, helt nödvändig. Samtidigt kan undras om också denna fråga, som så många andra av våra debattämnen, avslöjar att vi så gärna stänger in oss i oss själva. "Incurvatus in se" sade Martin Luther om vår inkrökthet. Vi gräver efter vår identitet, medan livet utanför löper fram, ibland kanske rentav utom synhåll för den som är närsynt.
Att söka sin identitet, sitt sanna jag, sker kanske bäst genom den existentiella svindeln? Mötet med det annorlunda, och "den Andre", som vi numera brukar säga, är ett bra sätt att få syn på sig själv. Martin Buber funderade ju mycket kring detta. Hans ålderstigna bok "Jag och Du" håller än.
I en del av KT:s inlägg kring identitetsfrågan höjs varningsflagg för religionsdialoger och alltför täta umgängen med det annorlunda, kanske mest islam. Detta umgänge skulle riskera att tunna ut vårt eget och upplösa vår identitet. Min egen fundering, byggd på några årtiondens erfarenheter, går på tvärs mot denna oro och fara. "Det är inte i utkanten som världen tar slut" säger Joseph Brodsky, judisk-amerikansk Nobelpristagare i litteratur. "Det är där den börjar".
Jag tror att det är samtalet med den andre, muslimen, humanisten, den asatroende, den brinnande kristendomshataren, som jag är tvungen att möta mig själv och få syn på min egen kristna tro. Möten skapar alltid. Samtal slipar. Och den existentiella svindeln kan faktiskt få oss att landa frimodigare, tryggare, ivrigare. Jag tror att det är just iver, kanske rent av lidelse, vi behöver mer av i vår kyrka, i denna trötthetens, vilsenhetens, inkrökthetens tid. Ivern ligger och väntar på oss. Därute.
Det är inte farligt att dra sig åt utkanten till. Vår herre Jesus Kristus är ju där, född i utkanten, dödad i utkanten, uppstånden därute, på kyrkogården. Om vi, som numera pilgrimsvandrar så ivrigt, följer med honom, blir det mest utkanter vi hamnar i, utmaningar vi möter, debatter vi måste ta. "Var inte rädda" säger han då och då, som en refräng som låter trösterik också för oss, i vår nedstämda tid.
Alltså: Ut med kyrkan! Därute hittar vi hem till oss själva.
Kjell Wiklund
emeritusprost, numera frivilligarbetare i samhällets utkanter
Att söka sin identitet, sitt sanna jag, sker kanske bäst genom den existentiella svindeln? Mötet med det annorlunda, och "den Andre", som vi numera brukar säga, är ett bra sätt att få syn på sig själv. Martin Buber funderade ju mycket kring detta. Hans ålderstigna bok "Jag och Du" håller än.
I en del av KT:s inlägg kring identitetsfrågan höjs varningsflagg för religionsdialoger och alltför täta umgängen med det annorlunda, kanske mest islam. Detta umgänge skulle riskera att tunna ut vårt eget och upplösa vår identitet. Min egen fundering, byggd på några årtiondens erfarenheter, går på tvärs mot denna oro och fara. "Det är inte i utkanten som världen tar slut" säger Joseph Brodsky, judisk-amerikansk Nobelpristagare i litteratur. "Det är där den börjar".
Jag tror att det är samtalet med den andre, muslimen, humanisten, den asatroende, den brinnande kristendomshataren, som jag är tvungen att möta mig själv och få syn på min egen kristna tro. Möten skapar alltid. Samtal slipar. Och den existentiella svindeln kan faktiskt få oss att landa frimodigare, tryggare, ivrigare. Jag tror att det är just iver, kanske rent av lidelse, vi behöver mer av i vår kyrka, i denna trötthetens, vilsenhetens, inkrökthetens tid. Ivern ligger och väntar på oss. Därute.
Det är inte farligt att dra sig åt utkanten till. Vår herre Jesus Kristus är ju där, född i utkanten, dödad i utkanten, uppstånden därute, på kyrkogården. Om vi, som numera pilgrimsvandrar så ivrigt, följer med honom, blir det mest utkanter vi hamnar i, utmaningar vi möter, debatter vi måste ta. "Var inte rädda" säger han då och då, som en refräng som låter trösterik också för oss, i vår nedstämda tid.
Alltså: Ut med kyrkan! Därute hittar vi hem till oss själva.
Kjell Wiklund
emeritusprost, numera frivilligarbetare i samhällets utkanter
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR