Fler möten ansikte mot ansikte

I den svenska kyrkans historiska arv finns en stark betoning av att alla människor är skapade till Guds avbild. Gud låter det regna över både onda och goda. Alla människor delar vissa villkor som födelse, död, kärlek och sårbarhet. Livet som gåva inspirerar till gudomlig generositet och glädje över mångfald. Därför är det en stark tradition inom evangelisk luthersk tradition att betona det som förenar. Samtidigt innebär vårt profetiska uppdrag att vi vill stå upp för människor som är utsatta.

Att vara kallade till försoningens uppdrag innebär att inte bara slå vakt om vårt eget. Jesus uppmuntrade oss att älska till och med våra fiender. Den heliga anden leder oss att ständigt vara nyskapande.
Kanske är problemet att vi så lätt tänker i grupper. Alla muslimer är inte förtryckta. Inte heller alla kvinnor. Men som grupper i vårt land har de båda mindre makt än de flesta män. Hur ska vi då förhålla oss när två gruppers krav kolliderar.

Det är inte givet att de patriarkala sedvänjor som lever kvar i många religiösa sedvänjor stillatigande ska accepteras eller ha förtur. Vem som disponerar andaktsrummet kan alltså leda till en konkret konflikt. Kvinnor i Svenska kyrkan har fört en lång kamp för att kvinnor ska ses som lika värda också i gudstjänsten och vid altaret. Vi behöver alltså granska maktrelationerna i religionernas teori och praktik, både vår egen och andras. Analysen måste väga in det som sker inom olika grupper inte bara mellan grupper.

Samtidigt finns en uppenbar risk för att vi ser allt genom våra egna glasögon. Kolonialismens historia har lärt oss hur lätt det är att försöka civilisera de andra, att se andra som några att missionera. I Sverige tycks vi ha speciellt svårt att acceptera katoliker, judar och muslimer. Är det för att det lutherska så länge varit en del av det svenska eller för att det svenska nu alltmer definieras som sekularistiskt, om inte ateistiskt, så religionsskeptiskt. Men att beskriva alla muslimer som totalt annorlunda än kristna påminner alltför mycket om hur judar beskrevs före andra världskriget.

Att i trohet mot vår trinitariska tro, som ser gemenskap och längtan efter den andra som en del av Guds eget väsen, skapa mötesplatser mellan människor av olika tro är inte att ”kratta manegen” för en annan religion som Annika Borg och Christer Hugo hävdar. Det är att vara trogen den innersta kärnan i vår tro som handlar om försonande och upprättande kärlek. Där behöver vi mer av möten ansikte mot ansikte, inte mindre.

Elisabeth Gerle
etikforskare vid Svenska kyrkans
forskningsenhet,
adj professor i etik,
Uppsala universitet