Församlingens barnarbete måste gälla hela familjen

Svenska kyrkan har främst via stiften kampanjat för att församlingarna ska satsa hårt på konfirmandarbetet. Genom fortbildningar, handlingsplaner, material med mera ska konfirmander prioriteras. Det är i och för sig bra. Skälet som ofta anges är att den som konfirmerats med större sannolikhet stannar som medlem.

Insatsen är för sen och skälet är för svagt. Det är slutsatsen som man kan dra av undersökningar och rapporter som gjorts i England. Där visas med all önskvärd tydlighet att kyrkans stora satsning nu måste vara på familjen och hemmen, med målsättningen trosförmedling. Om inte det sker kommer vi se församlingslivet vissna och kyrkbänkar vara tömda inom några decennier. Det hoppfulla är att vi vet vad som måste göras och har kunskapen hur.

Rapporten Faith in our Families, som publicerades i början av detta år av organisationen Care for the family, sammanfattar: ”Om barn i kristna familjer kommer att bära tron vidare är utan jämförelse den faktor som mest kommer att påverka församlingslivet 20-30 år framåt. Ändå är det få församlingar som arbetar för att stödja föräldrar att hemma lämna tron vidare till sina barn”.

Detta konstaterande är inget nytt och står inte för något okänt, och även om England inte är Sverige och anglikanska kyrkan inte är Svenska kyrkan finns så stora likheter att man lätt kan dra nytta av vad man ser och gör där.

Ett strategiskt misstag som många av våra församlingar gjort alltsedan barntimmeboomen på 1970-talet är att satsningen på barnarbete inte varit ett familjearbete. Idag fortsätter det spåret med de kyrkliga förskolorna. Vi har tagit och tar hand om barnen och leker, läser och ber med dem i kyrkans lokaler och på det kyrkliga viset. När barnen sedan är hemma i familjen är gäller något annat. Där är tron ofta osynlig.

Alla rapporter och undersökningar visar entydigt att ingen vuxen är opåverkad av det som man sett och lärt i sitt hem under uppväxten. Vi vet att grunden för tron formas i den tidiga barndomen, precis som så mycket annat. Det betyder att familjens roll och ansvar i trosförmedlingen är avgörande. En rapport som publicerades av Youth for Christ i maj 2017, ”Generation Z”, visade att när unga tillfrågades om vilka eller vad som påverkat deras tro på Gud sa 73 procent familjen. Bara 9 procent sa ungdomsledare.

Konsekvensen är att församlingens barnarbete måste stavas familjearbete. Problemet är inte att församlingar pedagogiskt inte gör något utan att de lägger kraften i resurserna fel. Församlingsråd och arbetslag har i sina församlingar en stor uppgift att få rätt balans i insatser och resurser mellan att ta hand om och undervisa barn i församlingsmiljön, jämfört med att ge föräldrar material, möjligheter och förtroende att hemma uppmuntra sina barn till tro.

Nu har just en ny period börjat för de förtroendevalda. De fyra åren framöver kan bli avgörande. Kommer församlingslivet att överleva? Utvecklas? I England vet man att i en fjärdedel av alla gudstjänster som firas deltar inga barn eller ungdomar. Man kan anta att detsamma gäller i Svenska kyrkan. Kanske är det faktiskt värre här. Då ser det mörkt ut för framtiden.

Några siffror från England kan utan svårighet appliceras på vår situation. Majoriteten av föräldrar, 59 procent, väljer enligt theosthinktank.co.org, att inte ge sin egen religiösa övertygelse vidare till sina barn. 25 procent säger att de är rädda för att deras barn skulle få svårigheter i skolan. 31 procent säger att de skulle vilja se att deras barn får deras tro på en gud eller högre makt.

Liknande resultat blev det när föräldrar som identifierade sig som kristna tillfrågades; 36 procent skulle vilja att deras barn fick deras tro. När praktiserande anglikaner tillfrågades sa inte särskilt överraskande betydligt fler 69 procent, att de önskade att deras barn som vuxna hade deras kristna tro. Det kan jämföras med muslimska föräldrar med 85 procent och ateister med 15 procent, som sa sig vilja se sin egen tro hos sina barn som vuxna.

Det betyder att det finns en vilja i många kristna familjer att uppmuntra och förmedla tron vidare till sina barn, men att man ser hinder. De går att definiera. Det är brist på uppdrag, hjälp och stöd från sin församling. Det är brist på bra material i konkurrensen till exempel från dataspel, fritidsaktiviteter och dylikt. Det är brist på tid och självförtroende. Man har aldrig egentligen pratat tro, fått öva att formulera sig och saknar helt enkelt språket. När de kommer på familjegudstjänster eller föräldrakvällar har de hela tiden blivit talade till.

Församlingslivets stora problem är inte att vuxna lämnar sitt medlemskap i kyrkan utan att så oerhört få av de regelbundna gudstjänstbesökarnas (en gång/månad) barn som vuxna tar del och ansvar i församlingsliv.

Vi borde alltså göra allt vi kan, på alla nivåer, för att visa föräldrar att deras församling vill och kan stödja dem i uppgiften att ge sina barn en levande tro. Det är kanske det allra viktigaste som en församling kan göra nu inte bara för att leva upp till sitt missionsuppdrag utan för att försäkra sig om en framtid.

Vi behöver inte fler statistikrapporter om antal och procent hit och dit. Vi behöver mer och bättre redskap, inspiration och sändning för att fler familjer hemma ska våga och vilja leva sin tro med sina barn.