Hur snurrigt kan det bli? Religion och religionsutövning ska vara privat, men den personliga tron hör självklart hemma i det offentliga rummet, säger Olofsson och Sturmark nu. Med hjälp av vilka kriterier skiljer de mellan tro och religionsutövning? Hur definierar Olofsson och Sturmark egentligen religion?

Enligt deras logik är en prästvigningsgudstjänst i Lunds domkyrka alltså en privat tillställning, trots att den i högsta grad sker i offentligheten. Samtidigt är kyrkobyggnaden självklart offentlig, trots att den inte ägs av det offentliga, utan – i Lunds domkyrkas fall – av sig själv i form av domkyrkorådet, som dock i kraft av kyrkoordningen kan sägas ha en offentlig status.

Liksom jag refererar Olofsson och Sturmark till John B Thompson. Tyvärr avfärdar de dock illa kvickt den intressanta mellansfären, där det finns rum för mer eller mindre besvärande ”både-och”. I stället återvänder de snabbt till ett entydigt antingen-eller, där allt som inte tillhör stat, landsting eller kommuner automatiskt sorteras in i den privata sfären. Följaktligen blir organisationer som Röda Korset, BRIS, Amnesty och Världsnaturfonden enbart privata angelägenheter. Då har poängen med att tänka konstruktivt kring skillnaden och förhållandet mellan privat och offentligt i stort sett försvunnit. 

Medan Thompson behandlar de båda här aktuella definitionerna av privat och offentligt som likvärdiga, hävdar Olofsson och Sturmark den enas företräde framför den andra. De förser favoriten med vetenskaplig glans genom att kalla den statsvetenskaplig och benämner den andra fenomenologisk, vilket kanske väcker mer subjektiva associationer.

Jag håller dock fast vid det fullt legitima i att använda definitionen såsom jag gör i min bok Gud är större. Jag definierar och argumenterar. Hur kan det vara oklart? Att Olofsson och Sturmark klandrar mig för att jag inte säger det jag inte menar, det kan jag leva med.

Däremot vill jag be Olofsson och Sturmark att läsa vad det står innan de påstår att jag har beskyllt dem för att vara patetiska. Jag har observerat att Christer Sturmark har en viss förkärlek för att i debatten poängtera att han är missförstådd, fel återgiven,etc. Men det jag skrev var egentligen en komplimang till humanisterna och en uppmaning till oss alla i debatten att bemöda oss om en god nivå i samtalet. Så här skrev jag:

”Ni rör er i debatten – och det är ofta bra. Däri ligger givetvis också en utmaning till oss som företräder kristen tro att inte skjuta in vår debatt på positioner som ni har lämnat. Vi har idag förutsättningar för en god diskussionsnivå där två saker framstår som patetiska: att utmåla sig själv som offer för andras illvilja och att teckna en (fiende)bild av den andra som den inte kan känna igen sig i.” Och det står jag fortfarande för.