Nyligen publicerade Svenska Dagbladet en artikel om hur Sveriges sista stora självständiga lokaltidning har försvunnit. Sören Sommelius var en av delägarna till Helsingborgs Dagblad, HD. Men underlaget svek, och Sören accepterade motvilligt under ett telefonmöte att HD skulle köpas upp av Sydsvenskan, som i sin tur har stora egna problem. Man anar ledsamheten för Sören; hans farfar hade länge varit HD:s styrelseordförande, och hans pappa var tidningens chefredaktör i ett halvt sekel.

Men tidningskrisen är ”omöjlig att parera”. Sören säger: ”Jag uppfattar det som att folk är naiva, och inte förstår hur fort det här går. Jag tror inte att de fem största svenska dagstidningarna kommer att finnas kvar om fem år.”

Föreställ dig att gå till Pressbyrån utan att kunna hitta spår av Aftonbladet, Expressen, DN, SvD eller GP. Jättekonstigt. De verkar ju vara så stora, och mäktiga, inte sant? Men det verkar som att de en dag är försvunna, utan spår. Upplagorna och intäkterna de senaste åren talar sitt språk: människor konsumerar inte media i dag på samma sätt, och av samma skäl, som de gjorde när tidningarna växte fram, på 1800-talet.

Medielandskapet i Sverige diskuteras, överallt (en tråd på Flashback har dokumenterat saken i ett par år, och är idag uppe i sexhundra sidor). Vad vi vet är att konsumtionsmönster i media kommer att förändras kraftigt i Sverige inom det närmsta decenniet. 

Varför är det här intressant för oss? Well. Om man gör en kurva av upplagorna i svenska tidningar sedan 90-talet, skulle den ganska nära följa en kurva som representerar medlemskap i kyrkliga samfund under samma tid (så kallade invandrarkyrkor undantagna). Artikeln i SvD relaterar hur tidningarna fyllde viktiga funktioner i artonhundratalets framväxande stadsliv, som i dag inte är lika angelägna. Gammelmedias strukturer kom på 1800-talet, och det kyrkliga Sveriges strukturer föddes i många väsentligheter under samma århundrade. Jag tror att flera paralleller är möjliga mellan vad man kallar gammelmedia och den protestantiska mittfåran i Sverige, men det får bli en annan gång. Min gissning är att de går samma öde till mötes, av ungefär samma skäl, om än utvecklingen inom media nog kommer att gå snabbare än inom kyrkan. Vad som sker inom media de närmsta decennierna kommer kanske, av det skälet, kunna ge viktiga ledord om framtiden också i kyrkan. Jag tror att vår framtid blir mindre formell, mer lokal och (paradoxalt nog) mer internationell.

Det finns olika förhållningssätt till vad som sker just nu, och överallt omtalas, kring tidningsdöd och medlemstapp. Några kommer att gråta krokodiltårar, andra kommer bli guldgrävare. Var inte ledsna, var förväntansfulla; det är sannolikt att vi har fått nåden att födas till en, kyrkohistoriskt sett, avgörande tid. Det är möjligt att så väl upplägget som själva skottet kommer att ske i vår tid. För det finns alla komponenter som behövs för en riktig brakfest. En vitnande skörd, som jag tror är frustrerad av att ha fötts på smulor en längre tid. Hundratals kyrkobyggnader närmast till skänks. Många unga, villiga och seriösa kristna män och kvinnor som anar lite av vad det är att leva som kristna i dag, som vill leda andra i det. 

Det är ännu inte dags, men jag tror att Sverige kommer att bli ett Klondyke för dem som har ögon att se med, lite mod och kreativitet. Tåget för nymedia går nu. Tåget för framtidens kyrka verkar rulla in på perrongen. Tänk: tåget som går till Hogwarts, fast mera ånga och förhoppningsvis färre ockulta barn och trollstavar. Så, packa era väskor. Skaffa teologisk kunnighet. Lägg undan pengar. Prata med dina vänner, först Gud. Det kommer bli kul.

Josef Edebol
Doktorand  i teologi, Missionshögskolan i Stavanger