Om Skolinspektionen i teorin vill ”skydda” barnen från bön, förkunnelse och välsignelse så är det en omöjlighet i praktiken. Både inuti och utanför kyrkans portar flödar bönen, förkunnelsen och välsignelsen fritt… ingen kan tyda dess lagar, ingen kan begränsa dess krafter.
Är det inte alla vuxnas ansvar är att tillhandahålla kunskap om olika religioner och lära barn att visa respekt för människors olika religiösa uttryck och miljöer? Om jag besöker moskén förväntar jag mig få ta del av ett muslimskt böne- och gudstjänstliv, besöker jag synagogan vill jag vara med om en judisk motsvarighet. Är jag i kyrkan och det är skolavslutning med en präst ligger det i sakens natur att prästen säger eller gör något ”kristet”.

Jag har varit med om ett fåtal skolavslutningar.
Med glädje minns jag den i Söderledskyrkan i Farsta. Elever från en av församlingens skolor framförde julevangeliet i sång, musik och skådespel. Ängeln sjöng ”var inte rädd” och jag tror inte att någon lämnades oberörd. Det var eleverna som förkunnade. Min uppgift, som präst, blev att avslutningsvis skicka med den gamla hälsningen och bekräftelsen från Gud: ”Gud vänder sitt ansikte till er och ger er frid”.

Att påverka Sveriges barn, det var och är jag inte rädd för att göra. Tvärtom tror jag att barn behöver trygga vuxna som vågar stå för tron och hoppet att den Gud finns som bryr sig om dem och vill dem väl under skollovet och i alla dagar till tidens slut.
I kyrkan – och i moskén, synagogan, templet och så vidare, torde och borde ett högt värderat budskap vara att det finns en enda Gud och att alla människor är lika mycket värda.
Det går inte att ”skydda” barn från religion.
Religion finns överallt. ”Var inte rädd!”

Mika Wallander, präst i Svenska kyrkan
och en av Sensus studieförbunds multireligiösa guider
– ett nätverk för främlingsnyfikna