Genuspolitik är inte lösningen

Metoo-kampanjen är en tidigare uppdämd flod som nu forcerat sina bräddar. Det är ett hälsotecken att kvinnor som blivit utsatta för övergrepp vågar berätta.

Frågan är hur vi går vidare tillsammans, kvinnor och män. Det är föga konstruktivt att beskylla alla män för att vara förövare. Men självfallet måste varje man ta ansvar för sina handlingar. Här har föräldrar en avgörande roll att till sina söner (och döttrar) förmedla ett respektfullt förhållningssätt.

Med detta sagt bör också den framväxande normkritiken av olika schatteringar få lov att diskuteras. Jag tar mig friheten att yttra mig, trots att prästen Maria Isberg, förespråkare för utbyggd genusvetenskap, vill att män inte ska prata så mycket (31/10). Inom normkritiken finns en post-marxistisk idé att könen är enbart sociala konstruktioner. Det är nu inte alldeles säkert att kvinnor får det bättre efter diverse ”reformer” i könsneutral riktning. Låt mig peka på några exempel.

Vid ett besök på Bromma flygplats upptäckte en kvinna att damtoaletten tagits bort och att hon tvangs dela förrummet med några yngre män. Hon kände sig inte trygg.

Det gjorde inte heller den kvinna som blivit inlagd på ett landstingssjukhus och placerats i ett dubbelrum tillsammans med en man. Hon var absolut inte bekväm i sin utsatta situation. Själv sjuksköterska hade hon ingen kännedom om detta uppseendeväckande nytänkande.

Ibland tycks könsneutrala beslut smygas på de berörda. Inom den akademiska världen har genuspolitiken nått längre än på många andra håll. Ledarskribenten Ivar Arpi belyser frågan i två artiklar på svd.se (4/11 och 5/11). Han beskriver krav på en politiskt korrekt litteraturlista vid den statsvetenskapliga institutionen i Lund och dess efterspel. I sin uppföljande studie hävdar han, att genusvetenskapen blivit en slags överkyrka på svenska universitet. Arpi konstaterar att knappast någon bland rektorer, lärare och ansvariga inom universitet och högskolor sagt ifrån - eventuellt av rädsla.

Det finns dock undantag. Läraren i matematik vid KTH, fil. dr Tanja Bergkvist belyser regelbundet vad hon kallar ”genusvansinnet” på sin blogg. Dessutom bidrar hon med en omfattande uppsats härom i den nyligen utgivna antologin ”Haveriet: Den humanitära stormaktens fall” (Realia förlag 2016).

En del kanske tänker att de anförda exemplen på normkritik inte har något att göra med det som metoo-kampanjen tagit upp. Saken är dock inte så enkel. Staten har lagt – och lägger - stora resurser på diverse symbolpolitiska åtgärder, samtidigt som vi inte varit tillräckligt observanta på grova övergrepp på kvinnor i ett samhälle som skryter med sin jämställdhet och politiska medvetenhet.

Det har länge rått stor oro och osäkerhet vad gäller relationen manligt-kvinnligt. Mycket fokus har den senaste tiden riktats mot sexuella trakasserier inom den massmediala och konstnärliga världen. Hur ser det ut i kyrkan: Finns även där sådana övergrepp mot kvinnor? Och råder där genuspolitik i form av en ”överkyrka”? Båda frågorna är ytterst relevanta.

Vi, kvinnor och män, behöver varandra. Vi är lika i stor utstäckning. Samtidigt kompletterar vi oundgängligen varandra. I det samspelet krävs hyfs och ömsesidig respekt. Attraktion är bättre än aggression.