Men då det gäller att betrakta Gud som ond eller god, gäller tydligen andra regler, Vilka ogärningar Jahve än begått, så beskrivs han i otaliga framställningar som alltigenom god. För mig går detta inte ihop och jag misstänker att det inte gör det för tänkande människor i allmänhet heller.
.
Låt mig ta ett exempel. Gud  (Jahve?)  har bestämt sig för att alla släkten mellan Adam och Noa är syndare och förtjänar en förtidig död. Då floden börjar stiga, ser man överallt armar som viftar på hjälp Man ser skräckslagna ansikten som kämpar efter luft och flockar av landlevande djur som tar sina sista andetag. Här och var flyter döda bufflar med de vita bukarna uppåt. Och så hör man skriken, skriken efter barmhärtighet och nåd. Men här finns ingenting sådant. Detta är dödens hav.

Långt borta kommer en stor mörk låda drivande. Då den kommer närmare hörs råmanden och hundskall. En lucka öppnas och en person skottar ut något i havet.

Ungefär så här skulle berättelsen om syndafloden te sig, om den var sann, Kan man då tänka sig att en god Gud uppifrån någon upphöjd position betraktade sitt verk "och såg att det var gott?" Nej, det är orimligt!  Berättelsen om syndafloden handlar om ondska av en sådan storleksordning att den inte kan uppvägas av någonting gott som Gud i andra sammanhang gett upphov till.

Berättelsen om Noa och arken kan förenklas och tolkas som en enkel moralitet: Lev utan att synda som Noa och hans folk så kanske du undgår domen. Men även i mytens form blir Gud, om man tänker efter, en ond Gud. Kyrkan borde därför markera ett visst avståndstagande från Gamla Testamentets gudsbegrepp vare sig det är fråga om sanna berättelser eller myter. Jahve är inte kristendomens gud.

Skapelseberättelsen är givetvis en myt. Den kan således inte anföras som belägg för att kristendomens Gud har skapat allt vad synligt och osynligt är. I så fall har han också ha skapat sjukdomar, ordnat med naturkatastrofer och uppehåller den omänskliga etik som råder inom darwinismen och i det gammaltestamentliga rättsväsendet. Detta är väl knappast en Gud att söka trygghet hos.

En typ av äkta myter är när gudar i olika kulturkretsar får ge upphov till översvämningar och andra naturfenomen. Myten ger då en primitiv förklaring till vad som sker. Ett exempel är historien om hur asaguden Thor framkallar åska. .Det  är väl uppenbart att myterna om syndafloden  och världens uppkomst  är av just  det slaget.
 
Den Gud som Jesus kallade Fadern är enligt min mening över huvudtaget inte involverad i vad som sker i naturen och universum. Detta blir särskilt tydligt om Gud definieras som Kärlek, ty då följer ju logiskt att den guden endast finns i människans värld i människans tid. På dinosauriernas tid existerade inte det vi avser med kärlek (Charitas)

Ser vi saken på det sättet öppnar sig dessutom en möjlighet att en gång för alla komma till rätta med teodicéproblemet -en stor sak!Vi borde helt enkelt skilja mellan vad som sker i naturens värld enligt naturens lagar och vad som utspelar sig i en andlig dimension i människors värld. Gud finns då endast inom människan och talar till oss genom samvetet. Jesus knackar på vårt hjärtas dörr  - inifrån. Någon materialiserad ande utanför människan finns inte.

Bengt Holmberg
Uppsala