Hammar skiljer sig från kyrkans tro

Kyrkans tidning nummer 45/13 ger KG Hammar oss några personliga reflexioner om kristen tro under rubriken ”Ja, Kristus är en tankekonstruktion”. Hammar har alldeles rätt i att vi inte har tillgång till den historiske Jesus annat än genom evangeliernas ögonvittnesskildringar av vad som hände. Som sådana är de tolkningar av ett historiskt skeende.  Därmed är det också oundvikligt att alla trossatser är formulerade utifrån en viss tid och dess perspektiv. Men problemet är dock att detta faktum tillåter Hammar att tolka historien hur som helst.

Det kanske är på sin plats att tala om att han därmed skiljer sig från Svenska kyrkans tro. Ty kyrkan har en tro (fides qae ab ecclesia) kyrkans objektiva tro. Det är den tro man döps till i Svenska kyrkan, det är den tro som konfirmander vid en fråga svarar ja på; vi vill leva i den tron, och det är den tro som biskoparna lovar att försvara när de vigs till biskopar. Denna Svenska kyrkans tro har vuxit fram i en tolkningsgemenskap bestående av praktiskt taget alla andra kyrkor. Framför allt när det gäller formuleringar om Gud, treenigheten, Jesu person och frälsningen säger Svenska kyrkan samma sak som den katolska, den ortodoxa, den anglikanska kyrkan och de flesta frikyrkor.
Det är en tro som först formulerades av de ögonvittnen som var med, det vill säga apostlarna; de som såg, tog på och hörde Jesus. När apostlarna hade dött var det viktigt för den unga kyrkan att hela tiden poängtera de historiska händelser förkunnelsen byggde på.

När olika filosofiska och religiösa strömningar sedan försökte skilja mellan budskapet i sig och de historiska händelserna som var utgångspunkt för förkunnelsen stred den unga kyrkan för kontakten med ögonvittnesskildringen. Därför avvisade den tidiga kyrkan en mängd tolkningar av vad som skett. Det fanns sannerligen ingen hållning som den Hammar förespråkar: ”Så kan vi väl låta det vara rymd kring våra olika tolkningar av där och då.” Om inte förkunnelsen hade sin grund i historiska händelser var den ju bedrägeri.

Svensk historia är full av tankekonstruktioner men att Gustav Vasa valdes till svensk kung den 6 juni 1523 är en historisk händelse. Tågurspårningen i Stockholm förra veckan är ingen tankekonstruktion, även om de strandsatta hade hoppats det. Svenska kyrkans officiella tro vilar likasom alla andra kyrkors tro på historiska händelser om vilka vi inte kan säga vad som helst. Kyrkan förkunnar inte diffust ”den tomma graven” utan en Jesus av Nasaret som korsfästes och dog – han var stendöd när han lades i graven. Denna kropp, med hål i händer, sida och fötter, uppstod och då blev graven tom.

Detta är den stora kyrkliga traditionens tro även i dag. Det är en rik tolkningsgemenskap som är grunden för denna tro, den brukar kallas allmän, katolsk. Det är den tron som vi ansluter oss till, och det är den tro, som enligt ett av Svenska kyrkans viktigaste trosdokument,

Luthers lilla katekes, genom vilken vi blir frälsta och i vilken vi kan dö. Våra privata funderingar har inget med frälsningen att göra, tack och lov.
Så på den i andra sammanhang aktuella frågan om Svenska kyrkan tror att Maria biologiskt var oskuld när hon födde Jesus är svaret ett helt och otvetydigt ja. Detta är Svenska kyrkans officiella tro. Det är den tro du som läser denna text är döpt till.

Hur kan jag då påstå mig veta vad som är Svenska kyrkans tro? Jo, därför att jag har fått lära mig den när jag läste till präst. Dessutom har jag avlagt ett offentligt löfte inför biskop Stig Hellsten och flera hundra gudstjänstdeltagare den 5 juni 1977 att förvalta denna tro.
 

Per Åkerlund
präst i Svenska kyrkan och bokförläggare