Har inkarnationen upphört?

Ärkebiskop Antje Jackelén har hållit en predikan i Holy Trinity Church, Warszawa, som nyligen har publicerats på Svenska kyrkans hemsida.

I predikan uttrycks en ytterst anmärkningsvärd dogmatisk ståndpunkt om innebörden av Kristi himmelsfärd: ”För att vara nära var och en av oss, behövde han tas bort från den fysiska världen. Inte längre inkarnerad i en mänsklig kropp [No longer incarnated in a human body]." Detta påstående är så ovanligt att det är svårt att finna paralleller i teologihistorien.

Svenska kyrkans lära, såsom den möter i Konkordieboken, är att Jesus Kristus från inkarnationen förblir sann människa i all evighet. Den gudomliga och mänskliga naturen är oupplösligt förenade. I Konkordieformeln bekänns att det är ”vårt kött och blod” som i Kristus har blivit upphöjt till Guds högra sida. Den kristna församlingen uppmanas att ”hämta tröst därav och oavlåtligen fröjdas däröver, att vårt kött och blod i Kristus på detta sätt blivit upphöjt till Guds majestäts och allsmäktiga krafts högra sida” (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, sidan 651).

Upphöjelsen av den mänskliga naturen och dess delaktighet i gudomliga egenskaper är förutsättningen för att Kristi kropp och blod kan delas ut vid nattvardsbordet.

Att Kristus förblir sann människa i evighet möter inte endast i Konkordieformeln utan saken är explicit utsagd i till exempel den fornkyrkliga Athanasianska bekännelsen (SKB, sidan 49).

Ärkebiskopens predikan strider så flagrant mot den kristna bekännelsen att vi menar att den måste uppmärksammas och tillbakavisas. Ärkebiskopen bör offentligt ta avstånd från den uttryckta ståndpunkten att inkarnationen har upphört.

Daniel Johansson
lektor Nya testamentet
Församlingsfakulteten

Torbjörn Johansson
rektor och lektor systematisk teologi
Församlingsfakulteten

Nej, inkarnationen har inte upphört!

Vi bekänner Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. En person, två naturer oupplösligt förenade. Läran om Jesu två naturer är en ofrånkomlig del av kristologin. Jag är alltså helt överens med skribenterna om att inkarnationen inte har upphävts. Den består.

Den citerade meningen avser inte Jesu mänsklighet (hans mänskliga natur), utan hans mänskliga (i bemärkelsen fysiska, jordiska) kropp. Evangelierna beskriver på olika sätt hur den fysiska kroppens begränsningar håller på att upphävas mellan uppståndelsen och himmelsfärden: Jesus är inte omedelbart igenkänd, samtidigt som det går att se såren han fick vid korsfästelsen; han är synlig ibland och osynlig ibland; han äter emellanåt; han rör sig genom stängda dörrar och framstår som bara delvis begränsad av tid och rum. Skillnaden mellan Lasaros uppväckelse och Jesu uppståndelse är tydlig. Medan Lasaros fortfarande är underkastad den mänskliga (fysiska och jordiska) kroppens begränsningar är inte Jesus det.

I min predikan över Kolosserbrevet 4:2–6 på bönsöndagen (som ju infaller när påsktiden går mot sitt slut och himmelsfärdsdagen står för dörren) nämnde jag att Jesu närvaro inte längre är en lokalt och materiellt begränsad närvaro i en individuell människokropp utan en närvaro i ordet och sakramenten och genom den heliga anden i kyrkan och världen. Om man så vill: det till synes paradoxala att Jesus, som genom himmelsfärden lyfts ut ur vår jordiska, fysiska värld just därigenom kommer oss nära, till och med närmare än vi är oss själva. Dock är denna närhet en omstridd närhet. Hur vi kan leva med detta är vad resten av predikan handlar om.

Antje Jackelén
ärkebiskop