Hur får vi tillbaka gudstjänstglädjen?

Det är det värsta, att konflikterna inom Svenska kyrkan kring en ny gudstjänsthandbok, har förtagit glädjen. I stället för att känna förväntan inför en ny handbok har tröttheten infunnit sig och redan nu är på något sätt gudstjänstglädjen borta. Hur ska vi få tillbaka den? Det tycks som om all kamp mot förslaget med namnunderskrifter och upprop till syvende och sist riskerar att smutsa ner det finaste vi har; detta att få fira gudstjänst tillsammans.

Gudstjänst är framförallt relation med Gud, till varandra och till mig själv. I en relation söker vi oss fram, vi provar formuleringar och tilltal. Då borde vi kunna leva med att allt inte är helt perfekt därför att det i sig uttrycker något grundläggande för människan; att vi är inte är färdiga och det är som det skall.

Att leva med det icke-perfekta behöver inte i sig betyda att det på något sätt ska slarvas med musik, språk och formuleringar. Men det betyder att vi förstår att gudstjänstens liturgiska texter visserligen är ett slags lärotexter men också ett uttryck för hur vi förstår trons mysterium idag. Ett slags fragment eller pusselbitar som tillsammans försöker gestalta och skildra både brustenhet och helhet. Förståelsen bygger också på att vi erkänner att vår samtids värderingar och prioriteringar som till exempel det inklusiva förhållningssättet, måste finnas med och avspeglas i liturgi och musik.

Den maktkamp som nu pågår i kyrkan kring handboken är begriplig men olycklig, på gränsen till ovärdig, därför att den har tett sig ibland både hånfull på sociala medier och närmat sig skadeglädjen när till exempel landets olika akademier har kommit med sina utlåtanden.

Maktkampen är begriplig därför att den rör just gudstjänsten, det innersta ”rummet”, och det rör upp känslor. Ur detta perspektiv är uppdraget att forma en ny gudstjänsthandbok ingenting annat än ett kamikazeuppdrag därför att det ligger i uppgiftens natur att ta fighten med invanda föreställningar om hur den ”rätta” gudstjänsten firas. Föreställningar och musiktraditioner som en har vuxit in i under en lång tid, kanske, och där det kan vara svårt är svårt att lära nytt och att lämna den” första kärleken”.

Förändringar utmanar oss i föreställningar om kyrkan som oföränderlig och fast istället för att vara öppen inför ”levande Gud”. Dessa föreställningar som ibland förkläs i uttryck som ”igenkännandets glädje”, inte minst när det gäller gudstjänsten. Människor ska kunna känna igen sig från generation till generation, framhålls det, och i samma stund som detta sägs har människan förminskats och främst gjorts till någon som är trygghetsberoende. Gudstjänsten ska visst uttrycka trygghet men likaväl ge plats åt andra sidor och behov hos människan som nyfikenhet, lusten att förändra och förändras eller bli utmanad.

Att landets olika akademier sågar det nya handboksförslaget är utmanande för Svenska kyrkan och kan ge dåligt självförtroende hos kyrkans ledning. Vill denna ledning gärna ha den finkulturella elitens godkännande så blir detta en svår nöt att knäcka. Vågar Svenska kyrkan däremot ge upp frestelsen att söka kickar hos denna elit och därmed ta språkets klassperspektiv på allvar, är vägen framåt att lita på den egna stora kontaktytan i samhället och den egna teologiska och kontextuella tolkningen av samtiden.

Ja, hur ska vi få glädjen tillbaka? Som alltid handlar det om att var och en av parterna i en konflikt har ett ansvar att granska sig själv och sina egna motiv. Det måste också finnas en punkt, en gräns, för misstroendets tid. Nu har det grälats, nu är det tid att se framåt.

Helena Myrstener

präst