Ja, Kristus är en tankekonstruktion

Det handlade om min Eftertanke inför Sextonde söndagen efter Trefaldighet med evangelietexten om änkans son i Nain. Jag skrev där, att tro inte är försanthållande av något i förfluten tid utan tillit och förtröstan för Guds skull i Kristus här och nu. Tobias bejakar betonandet av här och nu och av symboliska tolkningar. Men han fasthåller att det som berättelsen handlar om måste ha hänt i historien, annars riskerar tron att bli en ideologi och Jesus blott ett livsmönster, en tankekonstruktion.

För mig är det inget nedvärderande att säga att något är en tankekonstruktion. Det är en del av våra livsvillkor. Vi tolkar det vi erfar hela tiden, och vi konstruerar våra tolkningar av det språk och de bilder vi har tillgång till. Vi återanvänder språk som tidigare använts i andra sammanhang, helt enkel för att göra oss begripliga. Vi utgår ifrån att Jesus är historia även om vi inte har tillgång till denna historia helt och fullt.

Vad vi historiskt har tillgång till är de första kristnas tolkning, Jesus som kallas Kristus. Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro, inkarnation. Men att denna erfarenhet senare blev tolkad som en substansenhet med Gud betyder inte att det var detta som upplevdes där utanför stadsporten i Nain. Vi skulle med dagens filosofiska språkbruk kanske snarare tala om en relationstäthet och en synliggjord gudsnärvaro, som liv. Vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän. Erfarenheten möter oss narrativt, i berättelsens form, och det är väl inte möjligt att värja sig från tanken att Lukas­evangeliets berättelse fått sin färgning av berättelsen om Elia och änkans son som också fick liv igen.

För mig består inte verklighetsförankringen i att jag tvingas göra tolkande texter till historiskt ”tillförlitliga” dokument.  För mig handlar det om att dessa berättelser, formade av andras konstruktioner, förmår tolka mitt liv och öppna för mig erfarenheten av Guds närvaro här och nu. Inkarnationen fortsätter och är allestädesnärvarande. Gud besöker oss inte, som i den antika världsbilden, utifrån. Gud är närvarande och fördold hela tiden i den enda verklighet vi har att förhålla oss till. Om vi är ense om att tyngdpunkten ligger här och nu, så kan vi väl låta det vara rymd kring våra olika tolkningar av där och då.

K G Hammar
ärkebiskop emeritus