I slutet av juli skapade jag ett twitterkonto i namnet Anders Wejryd. Det hela började när jag och min bror diskuterade olika twitterkonton. Jag ställde frågan ”vem skulle vi vilja twittra som, vi kunde twittra som vem som helst?” Mitt svar blev ärkebisk-open. Jag beslöt mig för att prova att registrera kontot och döm av min förvåning när jag lyckades. Namnet Anders Wejryd var ledigt. Enligt twitter får man inte utge sig för att vara någon man inte är om det inte klart och tydligt framgår att det är ett så kallat låtsaskonto. Därför var jag noga med att från början skriva att detta var ett icke-officiellt konto.

Responsen lät inte vänta på sig. Under samma timme började människor följa kontot. Vissa tyckte det var en rolig grej och uppskattade det uppenbara låtsaskontot. Andra var oroliga och hoppades att kontot skulle skötas snyggt. Min avsikt var redan från början att överlämna kontot till ärkebiskopen själv under Världens fest och att skriva mina inlägg som om jag hade honom själv framför mig. Det tog inte lång tid innan kontot hade flera hundra följare.

Men responsen från kyrkokansliet lät inte heller vänta på sig. Bara någon timme efter att kontot registrerats skriver Svenska kyrkan på twitter ”Nån har öppnat ett twitterkonto i Anders Wejryds namn – OBS det är INTE ärkebiskopen själv. Vi vidtar nu åtgärder för att stoppa kontot.” Samma kväll får @AndersWejryd meddelandet från Marianne Ejdersten ”Kyrkokansliet kommer vidta åtgärder eftersom du använder ärkebiskopens namn på ett otillbörligt sätt”. Jag frågade då Marianne på vilket sätt jag använt konto på ett otillbörligt sätt. Jag väntar fortfarande på svar. Faktum är att kyrkokansliet inte på något sätt försökt kommunicera med mig under hela denna tid.

Mina frågor och frågor från andra twittrare är obesvarade och mötta av tystnad. Däremot säger kyrkokansliet genom Kyrkans Tidning att jag gärna får höra av mig till dem. Då jag redan försökt kommunicera med dem via twitter antar jag att de menar via telefon. Det trygga sättet att prata på.
För mig vittnar detta förhållningssätt om en oförståelse för sociala medier, och det gör mig besviken. Det är tråkigt att se kyrkokansliets oförmåga att hantera situationer som denna. I Sveriges största folkrörelse, med 25 000 anställda och 50 000 förtroendevalda måste kyrkokansliet kunna vara spjutspetsen.

Ett par dygn efter att jag registrerat kontot kunde jag också utan problem registrera alla biskopar i landet utom tre. Biskop Antje Jackélen twittrar liksom Jan-Olof Johansson. De kontonamnen var redan upptagna. Det enda stift som tog lärdom var Göteborgs stift som har tagit namnet @BiskopPer. Alla andra biskopars konton har jag i min ägo (tio st!) och kommer, utan att twittra från dem, överlämna till respektive stift.

Vi är många som redan nu använder oss av sociala medier, anställda, förtroendevalda och gudstjänstbesökare. Vi gör det som anställda och icke-
anställda. Och vi gör det bra! Vi förstår att det är ett socialt medium, med betoning på socialt. Det handlar om att lyssna, försöka förstå, hjälpa och vara tillgänglig. Vi vet att som organisation är jag där ute på deras villkor. Tiden då vi basunerar ut budskap är förbi. Jag vill uppmuntra er alla att fortsätta använda sociala medier, att representera och utgöra Kyrkan där ni är och verkar. Att bottna i nåden och skapa i världen. Det är vi som är Kyrkan.

Jacob Sunnliden
informatör Svenska kyrkan Helsingborg