På Första söndagen i fastan, den 26 februari – temat för söndagen lyder lämpligt nog Prövningens stund! – är det dags igen för oss som arbetar på församlingsplanet i Stockholms stift. Då ska nämligen hälften av stiftskollekten tillfalla Seglora smedja, tanke-smedjan i Stockholm som kallar sig ”mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle”.

Seglora smedja startade som ett intressant projekt men har kommit att ägna sig åt en tydlig politisk agenda. En av smedjans ansvariga, Helle Klein, är också sedan årets början ledarskribent på vänsternättidningen Dagens Arena. Det räcker emellertid gott att något följa smedjans egna texter på hemsidan för att få en bild av tendensen.
I komplicerade politiska och samhälleliga frågor tar man oproblematiskt ställning och kräver till exempel att Sverige ska erkänna Palestina som stat. Teologiskt företräder Seglora smedja konsekvent en hållning som misstänkliggör traditionell (eller klassisk, om man så vill) kristendom.

Inte sällan uttrycker sig smedjans skribenter föraktfullt om kristet traditionellt troende människor och deras tro, medan man har den största respekt för troende inom andra religioner.
Det står givetvis Seglora smedja fritt att bedriva sin verksamhet så som man vill, att propagera och argumentera för sina ståndpunkter. Det är det som är det härliga med yttrandefrihet. Och det står givetvis fritt för enskilda personer och församlingar att stödja smedjan även med pengar. Men – är det rimligt att alla Stockholms stifts församlingar via kollekten ska tvingas bidra till en verksamhet som många anser mera stjälper än hjälper kristen tro och kyrkans uppdrag?