Kom ihåg eftertanken – också på sociala medier

”Jesus, vem av oss är störst? Vem får sitta närmast dig, du som är Sanningen? Vem håller du med?” Redan lärjungarna hade sina frågor och högljudda diskussioner. När Pilatus till sist frågade ”vad är sanning” stod Jesus tyst. Svaret måste komma inifrån, växa fram ur närheten till den Gud som aldrig låter sig fångas av en exakt definition.
Tonen mellan oss i Svenska kyrkan har debatterats den senaste tiden och debatten är värd att ta på allvar. Se vad de älskar varandra, lär omgivningen ha sagt om de första kristna. Den som händelsevis kastar sig in i en diskussion mellan ”kyrkliga företrädare” på Facebook eller i bloggar slås sannolikt inte av samma intryck. Tonen är ofta hård, skoningslös, fördömande. Varför, blir frågan.

Att skylla på mediet är att förenkla. Det är inte sociala medier eller journalistiken det är fel på. Det är människan. Någonting inom oss lockas fram av tillgängligheten till en dräpande, snabb kommentar. Jag är bara ett knapptryck från en elakhet, hur ska jag kunna låta bli… Redan Paulus hade problem med situationen: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”
Så det är inget nytt vi står inför. Biskopsmötet kan inte ta ”bladet från munnen” och sätta ner sina fötter, som efterfrågas i en debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 15/13. Men hur kan vi lägga ansvaret på biskoparna? Det ligger ju hos oss själva! Hur svarade Jesus lärjungarna när grälen och elakheterna dök upp? ”Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.”
Sedan jag började mitt nya jobb den 1 februari  i år har jag slagits av det negativa debatt­klimatet inom Svenska kyrkan, som jag möter det i sociala medier. Vi pratar om varandra men mindre med varandra. Den digitala kanalen avskärmar oss, både från vårt eget ansvar och från den andres sårbarhet.

Jesu ord manar till självbesinning, något som den digitala närvaron och snabbheten inte riktigt inbjuder till. Därför behöver vi analoga manifestationer, synliga gemenskaper där åsikter bryts samtidigt med brödet. Uppmuntra varandra! Paulus nästan tjatar i sina brevavslutningar. ”Var inte rädd”, löd Jesu vanligaste hälsningsstrof. Varför är vi ännu rädda, så rädda att andra ska tycka annorlunda, så rädda att vi själva inte har rätt?
I en kyrka med rum och rymd vågar vi tala med och till varand­ra i respekt. Var och en av oss borde också våga säga till och respekteras för det. Våga protestera, tänja gränser och tänka nytt. Det är ju så vår kyrka drivs framåt, det är så teologin möter sin samtid.

Men var och en av oss ska också våga säga aj – och respekteras för det. Vi ska inte tvingas svälja eller vara tysta inför kommentarer som sårar, som tränger under huden. Vår tro betyder så mycket för många av oss, den berör själva livsnerven. Just därför kanske tonläget höjs när vi läser något vi inte delar – och just därför träffar sårande kommentarer så djupt.

Samtalsklimatet i kyrkan påverkar vi var och en själva, ingen auktoritet kan tvinga det på oss. Vi har ett eget ansvar i allt från blogginlägg till Twitter och Face­bookkommentarer. Låt oss försöka bevara flödet mellan känsla, tanke och handling. Det där viktiga mellanledet, eftertanken, vill jag tro kan rymmas också i sociala medier.
Vi kan inte kontrollera de sociala medierna men vi kan kontrollera hur vi själva hanterar dem. Så låt oss börja i goda samtal och självrannsakan. Våga säga till, våga säga aj!

Gunnar Sjöberg
kommunikationschef på
kyrkokansliet i Uppsala