Köp inte dödshjälpens instegsmodell

Under Almedalsveckan i Visby arrangerade Claphaminstitutet ett seminarium om dödshjälp. Det blev här uppenbart från dödshjälpförespråkarnas sida att de numera har slutat att rekommendera Nederländerna och Belgien som förebilder.

Nu är det Oregonmodellen som gäller, där förekommer inget sluttande plan menar förespråkaren Staffan Bergström och tar därmed ingen notis av de fatala bristerna i Oregonmodellen som framkommer genom Claphaminstitutets rapport ”Hotet mot värdigheten”. Men vad är det som gör Oregonmodellen så attraktiv egentligen?

För att sälja in ett nytt koncept behövs en instegsmodell – en billig version för att vinna nya kunder för konceptet. När de väl har övertygats om konceptets förträfflighet och blivit varse bristerna med instegsmodellen är de givna intressenter för mer avancerade och kostsamma modeller.

Oregonmodellen är dödshjälpsförespråkarnas instegsmodell. Efter decennier av misslyckade försök att lansera eutanasi med dödliga injektioner ändrade förespråkarna i USA sin strategi. När de insåg att deras förslag var alltför radikala för att nå framgång konstruerade de en instegsmodell som de sålde in till delstaten Oregon. Därmed fick de sin första kund på konceptet att det är en god medicinsk praxis att hjälpa till att döda patienter under vissa speciella omständigheter.

Instegsmodellen har medvetet utformats för att vara så lättsåld som möjligt. Patienten ska själv ta giftet och läkaren behöver inte vara närvarande och se resultatet av sin förskrivning och de komplikationer som ofta uppkommer.

Bland annat på grund av dessa komplikationer är dödshjälpsaktivisternas mål att som ett av flera planerade utvecklingssteg sälja in eutanasi med dödliga injektioner - en mer effektiv modell av konceptet. Det blir dyrare och mer utmanande för läkarna, för nu blir de direkt involverade i dödandet - inte på behaglig distans. Nu är dock idén insåld och många har vant sig, och läkarna låter sig övertygas att de står i barmhärtighetens tjänst när de befriar en människa från det öde som dödshjälpaktivisterna menar är värre än döden - att förlora sin självständighet och bli beroende av andra.

Oregonmodellen marknadsförs aggressivt i många delstater i USA och nu även här i Sverige. Strategin är klar – först på bredden genom att sälja in det dödliga konceptet under betryggande juridiska ramar. Sedan börjar arbetet med marknadsföring av de mer avancerade modellerna med flera tillämpningsområden: kroniskt sjuka, psykiskt sjuka, livströtta, dementa. Och varför bara personer över 18 år, förresten?

Våra svenska aktivister protesterar säkert högljutt: det här är inget vi för fram. Vi vill bara ta det här (första) steget – inget mer! Men om det nu är så oklanderligt och till och med moraliskt högtstående att använda döden som en behandlingsmetod mot lidande, hur kan man då utesluta kroniskt sjuka som har ett mer långvarigt lidande? För att inte tala om många psykiskt sjuka vars lidande ofta är svårare än fysiskt lidande. Hur kan man diskriminera dessa och andra grupper?

Och dessutom, varför propagerar inte de svenska aktivisterna för eutanasi längre? Föreningen Rätten till En Värdig Död (RTVD) skriver i sin promemoria till statsrådet Gabriel Wikström om sin nuvarande inställning till eutanasi: ”Detta pläderar vi inte för. Från etisk synpunkt är eutanasi visserligen inte mer problematiskt [än läkarassisterat självmord], men den svenska strafflagen tillåter medhjälp till självmord, medan eutanasi klassas som mord eller dråp.”

Varför inte eutanasi – det är ju etiskt lika högtstående? Förespråkarnas svar är att eutanasi klassas som mord och då måste man skriva om strafflagen, vilket är krångligt att få till.

Men kan det möjligen också vara så att våra svenska aktivister har lärt sig av sina amerikanska förebilder hur man bäst säljer in det dödliga konceptet - att det inte går att nå framgång utan instegsmodellen?

Oregonmodellen är knappast den lightversion den beskrivs som - RTVD medger ju själva att den befinner sig på samma etiska nivå som det som klassas som mord eller dråp. Det är en instegsmodell för att medborgarna ska vänja sig vid konceptet och därefter förmås köpa de mer avancerade modellerna av dödshjälp. Sverige bör därför fortsatt säga ett tydligt nej till alla former av läkarassisterat självmord.