Kvalitetssäkra kyrkokansliets arbete

Nu är väl problemet just att kyrkokansliets arbete verkar fortsätta obehindrat alldeles oavsett vad som händer utanför dess väggar och vilka invändningar som än riktas mot dess arbete. De interna maktförhållandena i Svenska kyrkan verkar snabbt förändras när den byrå­kratiska enheten på nationell nivå ständigt expanderar och på område efter område styr kyrkan mot en toppstyrd koncern. Vi engagerade på församlingsnivå kan bara häpna över antalet annonser för nya tjänster vid denna koloss. Finns det ­outsinliga resurser och var kommer de ifrån?

Tråkigt nog går maktkoncentrationen inte hand i hand med ökad vilja till dialog eller ökad kompetens. På punkt efter punkt har under senare år hård kritik framkommit mot bristande kvalitet i kansliets arbete, om det så gäller barnkonsekvensanalys eller utvecklingsprogram för unga. År efter år tycks antalet pinsamma samarbeten med PR-byråer tillta med kommunikation som saknar kunskaper om  kyrkans liv och tro. Årets adventskalender har hos flera  församlingar gått direkt ned i soptunnan och saknade både i text och bild förmåga att förmedla något av julens evangelium. Direkt pinsam har processen med kyrkohandboken varit, inte minst genom att med märklig statistik föra ren propaganda, att förtiga eller avfärda synpunkter och sedan tvingas kapitulera och erkänna bristerna. Att kyrkokansliet är helt oförmöget att handskas med ett så viktigt område som musiken vet nu inte bara hela kyrkan utan större delen av landets kulturintresserade.

Kanske är det brister i det egna arbetet som leder till en organisationskultur med oförsonlig brist på dialog. Kyrkokansliet söker inte dialog eller samtal utan ”tillrättalägger” när någon framför invändningar. Dess tjänstemän verkar allt mer obehindrat uttala sig å hela kyrkans vägnar och den som har andra uppfattningar skuldbeläggs för att hindra ”kyrkans gemensamma vittnesbörd”. Vart tar det allmänna prästadömet och varje enskild kristens rätt att tolka vägen i rikskyrkans propagandaverksamhet för sin egen förträfflighet? Har ödmjukheten från KG Hammars dagar förbytts till att bli en kyrka som inte söker sanningen eftersom den redan äger varje strå av den?

Jag är bara en enkel lekman och förväntar mig egentligen inte att någon lyssnar till min växande upprördhet. Helst skulle jag vilja kunna vara medlem i min lokala församling utan att en krona av mina avgifter finansierade den nationella verksamheten. Jag imponerades  av påven som i sitt jultal vågade ifrågasätta sin egen kyrkliga byråkrati och krävde att den ställer kyrkans budskap före sina interna maktspel. Förstår vår ärkebiskop vilken glädjande signal det skulle vara för många av oss i församlingarna om hon vågade göra något liknande? Har vi några kyrkopolitiker i kyrkostyrelsen med mod att kräva en utvärdering och en kvalitetssäkring av kyrkokansliets arbete? Varför inte börja med en enkät som mäter församlingars och stifts förtroende för arbetet och inriktningen?

Marie Gustafson