Kyrkan har sitt öde i egna händer

Ännu en gång nås vi av negativ kyrkostatistik. Någon som är förvånad? Verkligen? Det är inte jag. Jag har inte varit präst så länge och har ett förflutet som egen företagare inom detaljhandeln. Kanske gör det att jag ser på kyrkans verksamhet från ett annat håll, med en ännu relativt ogrumlad blick.

I vår situation är det lätt att skylla på ett alltmer sekulariserat och individualiserat samhälle, där behovet av kyrkan bland många människor har blivit i stort sett obefintligt. Jag tror dock inte att sanningen ligger där. Sanningen är att Svenska kyrkan har sitt öde i sina egna händer, vi styr vår egen skuta. Problemet är att skutan är på väg åt helt fel håll, nämligen bort från land, bort från människor och församling. Jag brukar tänka att vi egentligen spelar mot öppet mål. I vårt, mycket riktigt, sekulariserade och individualiserade samhälle finns såväl en stor andlig längtan som en ännu större ensamhet. Runt omkring oss finns längtande, sökande och ensamma människor. Och de är inte långt bort, de är precis utanför våra alltför tjocka murar. Men vi förmår inte att ta hand om dem.

Till skillnad från till exempel i Sydeuropa är kyrkan i Sverige inte en del av de flesta människors vardag. I stället är vi något annat än ”det vanliga” samhället, något man (i bästa fall) vänder sig till för dop, vigsel och begravning. Vi är en institution för sig. När jag var pastorsadjunkt i en mellanstor stad, såg jag hur man gjorde allt man kunde för att förstärka den bilden. Pastorsexpeditionerna var försedda med kodlås, portelefon och i vissa fall även portkamera. Långt därinne satt prästerna på sina kontor. De var där, eftersom det fanns något som hette ”kontorstid”. Det innebar att när prästen inte hade något inbokat, ja då skulle hen sitta där på kontoret. Bakom lås och bom. Och kamera.

Jag kan inte tänka mig ett sämre ställe för en präst att vara på än inne på ett kontor! Om Petrus och Paulus och de andra hade haft kontorstid, ja då hade den kristna tron inte hunnit längre än till Antiokia vid det här laget.

Självklart ska prästen, så långt det är möjligt, vara ute där människor är. När jag ibland handlar på Ica iklädd prästkrage, ja då krockar folk med sina kundvagnar, eftersom de inte sett en präst på stan sedan pastor Jansson fick motorstopp hösten ’77.

Vi måste möta människor där de är, och om de nu inte kommer till oss får vi helt enkelt vara där de är.
Vi slåss mot så många fördomar om hur det är i kyrkan och om hur präster är. Fördomar som vi endast kan bryta i det personliga mötet med människor. Och det räcker tyvärr inte med samtalen inför de kyrkliga handlingarna. Vi måste nå ut mycket mer än så. Ofta får jag den förvånade kommentaren ”du är bra för du är så himla vanlig”. Jag är övertygad om att de flesta av mina kolleger också är det, de är bara svåra att hitta därinne på sina expeditioner.
Självklart tycker folk att vi inte behövs, vi finns ju inte i deras medvetanden. Vi syns inte, alltså finns vi inte.

Tyvärr är jag inte proppfull av hopp inför framtiden. Krympande budgetramar kommer att medföra stora problem när det gäller att sprida evangelium. Min uppfattning är att det är vi själva som håller på att montera ner vår egen verksamhet. Det är som att vi inte ens själva tycker att vi behövs längre. Kanske får all negativ kyrklig statistik oss att tänka att det är så det ska vara, det är bara att anpassa sig. Vi borde tänka precis tvärtom! När vi hade haft en tid av dålig försäljning i mitt företag, så tänkte jag aldrig att om tre år får vi nog stänga, i stället spottade vi i nävarna och körde på. Och varje morgon låste vi upp våra dörrar så folk kunde komma in!

Vi får aldrig glömma för vilka vi finns till och på vems uppdrag. Vi ska kraftsamla kring dop, dopuppföljning och konfirmander men inte glömma att vanliga vuxna också behöver Ordet. Riv bort kodlåsen och öppna upp portarna vida till delaktighet och gemenskap. Låt alla som längtar efter att få komma till kyrkan faktiskt också få möjlighet att göra det. Se alla sökare som finns precis utanför porten och visa vägen in till kärlek och samhörighet. Och sist, men inte minst, låt oss frimodigt gå ut i världen och låt oss slippa våra instängda kontor!

Stefan Sandberg
präst i Svenska kyrkan