REPLIK. Vi står inför nygamla krafter som systematisk utmanar en anständig och etisk hållbar människosyn. Omsorgen om och försvaret av alla människors lika värde har både en existentiell bäring och en partipolitisk tillämpning. Det skriver Ulf Lönnberg i sitt svar till Tomas Fransson.
För tjugo år sedan, 1993, kritiserades marknadsekonomin hårt i det så kallade Biskopsbrevet. Det var jubelåret efter 1983-års kyrkomöte som initierade tio års programarbete om hur kristen tro skulle gestaltas och formuleras. Biskopsbrevet blev för den breda allmänheten en spektakulär inblandning i dagspolitiken. Vi befann oss då i en ny marknadsliberal orientering bort från socialdemokraternas långa maktinnehav med en för många medborgare ofrivillig kollektivism med staten som skyddshelgon från vaggan till graven. Reaktionerna lät inte vänta på sig. I Biskopsbrevets kölvatten ställdes bibelcitat mot ekonomiska teorier.
I debattinlägget ”Stoppa den sociala ojämlikheten” (Kyrkans Tidning den 12/12-13) efterlyser Tomas Fransson, teologie doktor och präst i Svenska kyrkan,en social rörelse ”som tillgodogör sig forskning och adekvat kunskap om den sociala utvecklingen, skapar gemenskaper över sociala gränser, etablerar breda samarbetsnätverk och utövar betydande påtryckningar på makthavare”.
Idag står vi inför ideologiska utmaningar som berör kyrkans dogmer och etiska ideal långt mer än 1993 års marknadsekonomiska praktikaliteter. Minskad jämlikhet, relativ fattigdom m fl parametrar må vara vaga men pekar delvis på grogrunden för främlingsfientliga strömningar utan respekt för alla människors lika värde. Därför är det bra att Tomas Fransson problematiserar Sveriges resa som allt mindre jämlikt land ned till fjortonde plats bland OECD-länderna.
Idag står vi inför nygamla krafter som systematisk utmanar en anständig och etisk hållbar människosyn. Omsorgen om och försvaret av alla människors lika värde har både en existentiell bäring och en partipolitisk tillämpning.
Rågången mellan religion och politik ska vara och är för seriöst rättstänkande aktörer tydlig och robust. Med den utgångspunkten är det berättigat och nödvändigt att även samfundsledare analyserar och kritiserar mänskliga och realpolitiska brister i vardagen. Men för samfundsledare är det inte oproblematiskt att staka adekvata lösningar med inneboende partipolitiska tyngdpunkter.
För mig är det en partipolitiskt kristdemokratisk uppgift att inte låta SD:s skruvade verklighetsbeskrivningar stå oemotsagda. Exempelvis är det fel att påstå att invandrare stjäl våra jobb och LO:s krav på anställningsregler som stänger ute de som saknar arbete måste brytas. En OECD-undersökning visar att invandrare i Sverige är nettobidragsgivare till samhällsekonomin. Vidare ska staten reagera snabbare när någon – oavsett ursprung – drabbas av~eller gör sig skyldig till brott. Rättsväsendet måste ges tillräckliga resurser för att svara mot männi-skors rättsmedvetande. Utöver det bör ett antal kommunpolitiker~rannsaka sitt motstånd mot att ta emot flyktingar. De bör istället utgå från Sveriges tradition att välkomna flyktingar i sann humanistisk och solidarisk anda, för att bara nämna några viktiga sakpolitiska områden.
Men attityder och normer kan inte i alla stycken lagstiftas fram. ”Det beror i hög grad på politikerna vilka sociala krafter de frigör och vilka de undertrycker, om de söker stöd hos det bästa som finns hos varje medborgare eller hos det sämsta”, har Václav Havel påmint oss om. I det perspektivet borde kristna kyrkor och samfundsföreträdare ställa upp tydligt för sina dogmer och etiska ideal utan att agera partipolitiskt. Ett biskopsbrev à la 1993 i dessa frågor skulle helt visst väcka både förhoppning och förargelse. Men bibelcitaten skulle denna gång varken ställas mot marknadsekonomiska eller statsvetenskapliga teorier utan mot kyrkans egen problemställning om hur kristen tro ska gestaltas och formuleras. Ett sådant Biskopsbrev skulle utan partipolitiska övertramp verka i Václav Havels anda.
Ulf Lönnberg
Förb.styr.led i KDs Seniorförbund
I debattinlägget ”Stoppa den sociala ojämlikheten” (Kyrkans Tidning den 12/12-13) efterlyser Tomas Fransson, teologie doktor och präst i Svenska kyrkan,en social rörelse ”som tillgodogör sig forskning och adekvat kunskap om den sociala utvecklingen, skapar gemenskaper över sociala gränser, etablerar breda samarbetsnätverk och utövar betydande påtryckningar på makthavare”.
Idag står vi inför ideologiska utmaningar som berör kyrkans dogmer och etiska ideal långt mer än 1993 års marknadsekonomiska praktikaliteter. Minskad jämlikhet, relativ fattigdom m fl parametrar må vara vaga men pekar delvis på grogrunden för främlingsfientliga strömningar utan respekt för alla människors lika värde. Därför är det bra att Tomas Fransson problematiserar Sveriges resa som allt mindre jämlikt land ned till fjortonde plats bland OECD-länderna.
Idag står vi inför nygamla krafter som systematisk utmanar en anständig och etisk hållbar människosyn. Omsorgen om och försvaret av alla människors lika värde har både en existentiell bäring och en partipolitisk tillämpning.
Rågången mellan religion och politik ska vara och är för seriöst rättstänkande aktörer tydlig och robust. Med den utgångspunkten är det berättigat och nödvändigt att även samfundsledare analyserar och kritiserar mänskliga och realpolitiska brister i vardagen. Men för samfundsledare är det inte oproblematiskt att staka adekvata lösningar med inneboende partipolitiska tyngdpunkter.
För mig är det en partipolitiskt kristdemokratisk uppgift att inte låta SD:s skruvade verklighetsbeskrivningar stå oemotsagda. Exempelvis är det fel att påstå att invandrare stjäl våra jobb och LO:s krav på anställningsregler som stänger ute de som saknar arbete måste brytas. En OECD-undersökning visar att invandrare i Sverige är nettobidragsgivare till samhällsekonomin. Vidare ska staten reagera snabbare när någon – oavsett ursprung – drabbas av~eller gör sig skyldig till brott. Rättsväsendet måste ges tillräckliga resurser för att svara mot männi-skors rättsmedvetande. Utöver det bör ett antal kommunpolitiker~rannsaka sitt motstånd mot att ta emot flyktingar. De bör istället utgå från Sveriges tradition att välkomna flyktingar i sann humanistisk och solidarisk anda, för att bara nämna några viktiga sakpolitiska områden.
Men attityder och normer kan inte i alla stycken lagstiftas fram. ”Det beror i hög grad på politikerna vilka sociala krafter de frigör och vilka de undertrycker, om de söker stöd hos det bästa som finns hos varje medborgare eller hos det sämsta”, har Václav Havel påmint oss om. I det perspektivet borde kristna kyrkor och samfundsföreträdare ställa upp tydligt för sina dogmer och etiska ideal utan att agera partipolitiskt. Ett biskopsbrev à la 1993 i dessa frågor skulle helt visst väcka både förhoppning och förargelse. Men bibelcitaten skulle denna gång varken ställas mot marknadsekonomiska eller statsvetenskapliga teorier utan mot kyrkans egen problemställning om hur kristen tro ska gestaltas och formuleras. Ett sådant Biskopsbrev skulle utan partipolitiska övertramp verka i Václav Havels anda.
Ulf Lönnberg
Förb.styr.led i KDs Seniorförbund
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR