Stärk kyrkans identitet så att vi kan företräda kristen tro i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Gör inte vi det, vem ska då göra det? frågar Helena Edlund.
I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan in i den politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik läggs åt sidan och i vanlig ordning träder svenska kyrkan in som en av islams allra starkaste försvarare. Men vad händer med kyrkan när all kraft läggs på att tycka rätt?
En tragedi inträffar, och i vanlig ordning tycks den stora utmaningen för svenska kyrkans företrädare vara att överglänsa varandra i politisk korrekthet. Det primära tycks vara att betona hur oerhört liberal och accepterande man är mot islam.
Det är i många fall, enligt kyrkans officiella uttalanden, värre att kritisera islam än kristendom. En kristen får vackert acceptera diverse framställningar av Jesus med motiveringen att gudsbilder ju måste få ifrågasättas. Samtidigt emotsätter sig kyrkan publicering av muhammedkarikatyrer med hänvisning till att muslimer kan känna sig kränkta. Är det inte rimligt att samtliga gudsbilder bör kunna ifrågasättas? Tydligen inte.
Är det samma naiva snällhetskultur som hittills hindrat kyrkan från att hantera konflikter och ledarskapsproblem som nu omöjliggör ett kritiskt granskande av islam? Vi vill ju inte stöta oss med någon. Vi kristna är ju snälla, förlåtande och toleranta. Och snällast av alla är svenska kyrkan.
Men är det alltid snällt att hålla med? Och hur länge ska vi tolerera det intoleranta? Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella? Men sådana frågor får inte ställas. Islam ska skyddas från all form av provokation och konfrontation intill absurditetens gräns. Även om det innebär att undanhålla fakta.
En artikel i KT belyser exempelvis islamofobiska hatbrott. Det poängteras att 49 procent av de 550 anmälda hatbrotten under förra året bedömdes som islamofobiska. Motsvarande siffra för antisemitiska hatbrott var 29 procent. Men om hänsyn tas till antalet bekännande muslimer (350 000 enligt Islamic Center i Malmö) respektive judar (20 000 enligt Judiska föreningen i Lund) i Sverige framträder en annan bild. Då har en per 1 296 muslimer respektive en per 126 judar blivit utsatta för hatbrott år 2010.
För faktainhämtning väljer man att vända sig till Omar Mustafa,ordförande i Islamiska förbundet. I artikeln uppges även att 90 procent av alla terrordåd i Europa har ursprung i högerkretsar. Det är sant – förutsett att man tar hänsyn till bedömningen om vad som räknas som ett terrordåd. En sten genom ett skyltfönster i Madrid, kastad av en ETA-anhängare, räknas som ett (1) attentat, precis som bomben i Madrid. Ett knallskott i en brevlåda räknas som ett (1) attentat, precis som sprängningarna i Londons tunnelbana.
Ett annat resultat hade man fått om man tar hänsyn till antalet dödade. Innan tragedin i Norge hade 319 människor dött i terrorattacker i Västeuropa under den senaste tioårsperioden. Av dessa dödades 251 av muslimska gärningsmän (Rand Database of Worldwide Terrorism Incidents).
Det är inte utan att jag frågar mig hur det verkligen står till med kunskaperna om islam hos kyrkans företrädare? I intervjun med biskop Esbjörn Hagberg, intar biskopen en klassiskt politiskt korrekt hållning. Kyrkan ska levandegöra kärleksbudskapet genom att visa att det inte är hotfullt att andra tycker annorlunda.
Med risk för att utmålas både som islamofob och ”antimuslimsk konspirationsteoretiker” som Brita Häll uttrycker sig, påstår jag att det är just hotfullt för kristenheten att andra tycker annorlunda – om det annorlunda innehåller sådant som diametralt skiljer sig från själva kärnan i det kristna budskapet. Redan ett relativt flyktigt genomläsande av koranen kontra NT tydliggör detta.
Men i viss mån har biskopen rätt. Den stora faran är inte att det finns de som tycker annorlunda – den riktigt stora faran är när vi börjar glömma vad vi själva står för. Den stora faran för kristen tro är när kyrkans företrädare kan göra bättre karriär genom att, i våra svenska kyrkor, hålla muhammedmässor i ”Guds och allahs namn” än genom att verka för att den kristna kyrkan förblir kristen.
Biskop Hagberg avslutar med att påpeka att ”det finns mycket i vår historia och inom kristna rörelser idag som vi tydligt måste ta avstånd från”. Biskopen har naturligtvis en poäng där, men vi måste också ta en seriös funderare på vad kyrkan ska stå för och vad som utgör vår särart. Utan att göra det, kan vi lika gärna stänga och gå hem. Eller tycker biskopen att det finns andra, likvärdiga, religioner att söka sig till istället?
Helena Edlund
präst i Svenska kyrkan
En tragedi inträffar, och i vanlig ordning tycks den stora utmaningen för svenska kyrkans företrädare vara att överglänsa varandra i politisk korrekthet. Det primära tycks vara att betona hur oerhört liberal och accepterande man är mot islam.
Det är i många fall, enligt kyrkans officiella uttalanden, värre att kritisera islam än kristendom. En kristen får vackert acceptera diverse framställningar av Jesus med motiveringen att gudsbilder ju måste få ifrågasättas. Samtidigt emotsätter sig kyrkan publicering av muhammedkarikatyrer med hänvisning till att muslimer kan känna sig kränkta. Är det inte rimligt att samtliga gudsbilder bör kunna ifrågasättas? Tydligen inte.
Är det samma naiva snällhetskultur som hittills hindrat kyrkan från att hantera konflikter och ledarskapsproblem som nu omöjliggör ett kritiskt granskande av islam? Vi vill ju inte stöta oss med någon. Vi kristna är ju snälla, förlåtande och toleranta. Och snällast av alla är svenska kyrkan.
Men är det alltid snällt att hålla med? Och hur länge ska vi tolerera det intoleranta? Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella? Men sådana frågor får inte ställas. Islam ska skyddas från all form av provokation och konfrontation intill absurditetens gräns. Även om det innebär att undanhålla fakta.
En artikel i KT belyser exempelvis islamofobiska hatbrott. Det poängteras att 49 procent av de 550 anmälda hatbrotten under förra året bedömdes som islamofobiska. Motsvarande siffra för antisemitiska hatbrott var 29 procent. Men om hänsyn tas till antalet bekännande muslimer (350 000 enligt Islamic Center i Malmö) respektive judar (20 000 enligt Judiska föreningen i Lund) i Sverige framträder en annan bild. Då har en per 1 296 muslimer respektive en per 126 judar blivit utsatta för hatbrott år 2010.
För faktainhämtning väljer man att vända sig till Omar Mustafa,ordförande i Islamiska förbundet. I artikeln uppges även att 90 procent av alla terrordåd i Europa har ursprung i högerkretsar. Det är sant – förutsett att man tar hänsyn till bedömningen om vad som räknas som ett terrordåd. En sten genom ett skyltfönster i Madrid, kastad av en ETA-anhängare, räknas som ett (1) attentat, precis som bomben i Madrid. Ett knallskott i en brevlåda räknas som ett (1) attentat, precis som sprängningarna i Londons tunnelbana.
Ett annat resultat hade man fått om man tar hänsyn till antalet dödade. Innan tragedin i Norge hade 319 människor dött i terrorattacker i Västeuropa under den senaste tioårsperioden. Av dessa dödades 251 av muslimska gärningsmän (Rand Database of Worldwide Terrorism Incidents).
Det är inte utan att jag frågar mig hur det verkligen står till med kunskaperna om islam hos kyrkans företrädare? I intervjun med biskop Esbjörn Hagberg, intar biskopen en klassiskt politiskt korrekt hållning. Kyrkan ska levandegöra kärleksbudskapet genom att visa att det inte är hotfullt att andra tycker annorlunda.
Med risk för att utmålas både som islamofob och ”antimuslimsk konspirationsteoretiker” som Brita Häll uttrycker sig, påstår jag att det är just hotfullt för kristenheten att andra tycker annorlunda – om det annorlunda innehåller sådant som diametralt skiljer sig från själva kärnan i det kristna budskapet. Redan ett relativt flyktigt genomläsande av koranen kontra NT tydliggör detta.
Men i viss mån har biskopen rätt. Den stora faran är inte att det finns de som tycker annorlunda – den riktigt stora faran är när vi börjar glömma vad vi själva står för. Den stora faran för kristen tro är när kyrkans företrädare kan göra bättre karriär genom att, i våra svenska kyrkor, hålla muhammedmässor i ”Guds och allahs namn” än genom att verka för att den kristna kyrkan förblir kristen.
Biskop Hagberg avslutar med att påpeka att ”det finns mycket i vår historia och inom kristna rörelser idag som vi tydligt måste ta avstånd från”. Biskopen har naturligtvis en poäng där, men vi måste också ta en seriös funderare på vad kyrkan ska stå för och vad som utgör vår särart. Utan att göra det, kan vi lika gärna stänga och gå hem. Eller tycker biskopen att det finns andra, likvärdiga, religioner att söka sig till istället?
Helena Edlund
präst i Svenska kyrkan
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR