Artikeln hade rubriken ”Obegriplig plats för fridshälsningen” och handlar om att han och flera andra upplever att fridshälsningen är andaktsförstörande med sin nuvarande placering direkt före Agnus Dei.  Han avslutar artikeln med att be kyrkohandbokskommittén att överväga att ta bort fridshälsningen vid dess nuvarande plats.

Sture Larssons förslag att placera  fridshälsningen i början av gudstjänsten är ett alternativ. Ett annat alternativ är att placera fridshälsningen direkt före offertoriepsalmen – alltså mellan kyrkans förbön och  offertoriepsalmen.

Jag har själv goda erfarenheter av fridshälsningen på denna plats i den anglikanska högmässan.  Under åtta år arbetade jag som präst i the Church of England på basis av Borgåöverenskommelsen. Eftersom fridshälsningen där kom strax före offertoriepsalmen,  hann även jag som präst gå från koret ned till församlingen och räcka gudstjänstdeltagarna  handen till fridshälsning,  utan att känna att detta blev ett avbrott i gudstjänstens flöde. Under offertoriepsalmen kunde jag sedan värdigt och i lugn och ro återvända till koret och gå fram till altaret.

Denna placering  borde också,  liksom Sture Larssons förslag, vara något för kyrkohandbokskommittéen att överväga. Här i Sverige undviker jag i regel som celebrant att själv gå ned till församlingen för fridshälsningen. Detta därför att jag vill undvika tidsödande avbrott i mässan, särskilt om den firas i ett stort kyrkorum, där det tar tid att gå från koret till kyrkbänkarna.
     
Lisbet Magnusson
Kyrkoherde i Arbrå-Undersviks
församling, Uppsala stift