Dock ville 80 procent av de tillfrågade församlingsekonomerna behålla kyrkobyggnaderna i befintligt skick. De flesta, nästan 60 procent, ville kunna använda dem sporadiskt, andra, 8,8 procent ville lägga dem i malpåse och en tredje grupp, 11,8 procent ville sälja dem, om det var möjligt.

När det gäller byggnaderna har de gamla som kulturminnesmärken skydd av lagstiftning.

Men kommer de att användas? frågar många, med tanke på landsbygdens omvandling  och samhällets sekularisering. Nog är det så att den gamla enhetskulturen på kristen grund, som kyrkan beskyddat, är på väg att bytas ut mot nya tänkesätt i ett mångkulturellt samhälle.

Kyrkan som samlande mötesplats är inte självklar längre!

Dock finns det tankar om vad fasta mötespunkter kan betyda. I en artikel för någon tid sen med titeln ”Det nya Sverige möts i kyrkan” beskriver författaren Mikael  Mogren  två sådana, den  ena vid ljusbäraren i kyrkan, där vi tänder våra ljus och stannar en stund i stillhet, kanske med en bön på läpparna.

Det andra stället är på kyrkogården vid vattenkranen, där  vi hämtar vatten till blommorna på graven, ett tillfälle att i minnena umgås med de bort-gångna eller byta några ord med andra som kommit till kyrkogården i samma ärende.

Kan kyrkan erbjuda andra utrymmen för dem som vill bekanta sig med kyrkomiljön?  Artikeln illustreras med ett foto av några föräldrar, som leker med sina småbarn på en utbredd filt, fylld med nallar och dockor i sido­gången i en kyrka.

Är det inte fint att småbarn tidigt får bekanta sig med allt som finns att se och uppleva i denna för dem främmande miljö! Författaren undrar vilka teckningar ett barn ritar efter att ha legat på rygg och tittat på takmålningarna till flödande orgelmusik.

Kan gudstjänstbesökare erbjudas mer av kontakt och gemenskap?  Orden från predikstolen väcker ofta reflektioner, som många av oss vill  dela  med varandra. Ett tillfälle öppnar sig vid kyrkkaffet om prästen är med. Samtalet kan gälla tankar om texten, men kan vidgas till livsfrågor. Samtal av den här typen har säkert prövats här och där. Själv har jag varit med några gånger och fått höra positiva omdömen. Det är bra att tillfället utannonseras, så att intresserade kan komma. En samtalsledare bör utses. Han och prästen kan göra upp om några inledande frågor. Efter en stunds allmänt kaffeprat som uppvärmning  kan frågor börja ställas.
Det är viktigt att alla känner sig uppmuntrade att fråga, inte minst de som kallar sig ”sökare”.

Samtalet vill ge utrymme åt teologisk sakkunskap, men också åt människors behov av att lätta sina tankar om avgörande  livsfrågor.

Kyrkans sociala roll att möta människor på olika sätt och på olika platser är en utmaning för framtiden. Varför inte låta ljusbäraren och vattenkranen bli symboler för försöken att ge människor både andakt och gemenskap?

Göran Sonmark
Västerhaninge-Muskö församling