En av de första frågor som man möter när man fyller i remiss-svaret till det nya handboksförslaget är: ”Hur har barns och ungas perspektiv tagits tillvara?” För oss som arbetar med ungdomar i de inomkyrkliga väckelserörelserna är detta en viktig fråga. Men dessvärre känner vi en stor oro över delar av förslaget.
Det första som slår oss är att handboksförslaget är så magert i fråga om klassisk luthersk försoningsteologi. Samtidigt som man talar om ”teologisk mångfald” tycker vi helt enkelt att en hel del av det mest självklara – vår kyrkas lutherska arv – har satts på undantag. Bland de nya förslagen är det i princip bara den sällan använda ordningen för bikt som innehåller något som kan kallas för en klassisk och kristocentrisk syndabekännelse. Ingenstans i dop- och konfirmandordningarna talas det explicit om syndernas förlåtelse, trots att detta är kärnan i det kristna evangeliet – inte minst utifrån en luthersk förståelse.
Generellt finns det i de nya förslagen en mycket svag koppling till de bibliska texterna. Svepande och poetiska formuleringar ersätter en robust förankring i bibelordet. Som företrädare för en ung generation är vi inte emot språklig anpassning. Samtidigt funderar vi på vad som är liturgins syfte. Många unga i dag är tyvärr dåliga bibelläsare. Om de då inte möter Guds ord ens i kyrkans liturgi, när ska de då göra det? Det finns också en själavårdande dimension i detta. När känslorna inte hänger med – när man inte ”känner sig” omsluten av Guds kärlek – är det ju bara Guds löften i bibelordet som vi har att falla tillbaka på. Borde inte liturgin vara vårt stöd i denna situation?
Flera gånger förekommer svepande hänvisningar till ”Guds löfte i Jesus Kristus” och liknande. Alltför sällan preciseras dock vad dessa löften handlar om. Även detta är problematiskt när vi har en ung generation som inte självklart kan fylla i luckorna på egen hand. I ordningen för konfirmation får det dessutom den olyckliga konsekvensen att efterföljelsen betonas utan tydlig återkoppling till dopets innebörd och frälsningen i Kristus. Här är risken stor att det blir lagiskt, trots att handboken i övrigt svämmar över av uttryck om nåd och barmhärtighet.
I de flesta fall är det nu inte lagiskheten som är problemet. I stället är det inomvärldsligheten. Var finns evighetsperspektivet? frågar vi oss. Var omtalas befrielsen från syndens, dödens och djävulens makt – rakt på sak, utan omskrivningar? Och vad händer när man, som i förslaget, ersätter dopets befrielsebön med att Gud befriar från ”brustenhet”? Detta är ju inte bara en språklig förskjutning, utan ett dramatiskt brott både med Bibeln och den evangelisk-lutherska traditionen.
En sista sak vi vill kommentera handlar om den utmönstring som har skett av förment ”hierarkiska” beskrivningar av Gud som Herre, Kung, Fader etc. I många av våra sammanhang sjungs en hel del moderna lovsånger, och många av dessa hämtar delar av sitt språkbruk från Bibelns sångböcker Psaltaren och Uppenbarelseboken – böcker där ovanstående uttryck är vanliga. Om vår liturgi inte använder sig av dessa beskrivningar av Gud försvinner alltså en viktig brygga till den karismatiska tradition som är så viktig för många av dagens ungdomar.
Vi hoppas verkligen att dessa saker blir åtgärdade innan kyrkohandboken tas i bruk. Om så inte sker anser vi att Svenska kyrkan sviker den unga generation som behöver få uppleva glädjen och befrielsen i Jesu försoningsdöd. Dessutom riskerar man att se ett betydande antal ungdomar lämna sin Moder till förmån för Katolska kyrkan och den traditionella frikyrkan.
Olof Edsinger
generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS
Daniel Ringdahl
ordförande i Evangelisk-Luthersk Ungdom
LÄGG TILL NY KOMMENTAR