Lyssna till protesterna

I Kyrkans Tidning nummer 23/15 skriver Per Eckerdal för styrgruppens räkning att man inte känner igen den bild av handboksarbetet som ges i de fem musikerorganisationernas brev ”Skrota arbetsmodellen” i KT nr 22.

Jag skulle gärna vilja förklara för biskopen och styrgruppen, eftersom jag har varit på möten som de inte varit på. Jag har följt med genom hela protesthanteringen, varit en av de tio representanter som besökte ärkebiskopen i höstas och har deltagit i en del av vårens möten, som det refereras till i ert svar. Ni (antagligen inte du och styrgruppen, eftersom ni inte var där) känner inte igen bilden att vi inte kunnat diskutera våra viktiga frågor, och det beror på att de möten vi kom till var strikt förberedda och på våra konstruktiva förslag svarade projektledarna att ”det har vi inte mandat att tala om här” eller ”det är inte meningen att denna grupp ska behandla det”.

Ni känner inte igen bilden därför att ni hade fullt upp med att hindra oss att säga det vi ville, nämligen att arbetet med handboken bör starta om från en betydligt tidigare punkt för att handboken ska ha en chans att bli användbar och brett förankrad i Svenska kyrkan. Det har funnits alla möjligheter att påverka, skriver ni.

Sanningen är att nej, det har inte funnits det minsta utrymme att påverka i dessa minutiöst förberedda möten, där det skulle provsjungas lätt omarbetade, redan färdigställda revideringar av tidigare försökshandboksinnehåll.

Organisationerna har olika hjärtefrågor, skriver ni. Sanningen är, att den hjärtefråga som har förenat dessa organisationer är denna enda: att få en handbok värdig vår svenska kyrka. Ni har uppfattat en oförståelse för givna formella ramar, skriver ni. Sanningen är att varje möte jag deltagit i, startat med en omfattande favorit-i-repris-beskrivning av organisationen, arbetsgången och tidsramen. Så jag förstår faktiskt att det har varit problematiskt att projektledningen har haft ett mandat från styrgruppen att följa.

Jag förstår att det som bestämts högre upp, i demokratisk ordning, är omöjligt för tjänstemännen att ändra på. Jag förstår att det finns givna förutsättningar. Men, när det uppstår problem på golvet, gäller det ju för tjänstemännen att rapportera detta sanningsenligt till styrgrupp och övriga demokratiskt valda maktfaktorer (kyrkomöte och kyrkostyrelse), så att ett nytt beslut kan tas på demokratisk grund. Men om inte detta sker, blir ju situationen låst, och man anar dessutom ett tjänstemannavälde på kansliet.

Ni tycker rent ut sagt inte att vi ska lägga oss i vilka experter ni tillfrågar, utan ha tillförsikt att alla kyrkomusiker är experter. Sanningen är, att vissa kyrkomusiker är experter på vissa områden, och eftersom kåren är ganska liten, känner vi till varandra, och har lämnat förslag på namn på bra experter, men vi har inte fått veta om ni anlitat dessa.

Det är resultatet som ska recenseras, skriver ni. Där är vi överens. Tro det eller ej, men ingen är ute efter att smutskasta medverkande. Det är självklart resultatet, själva innehållet i handboken, som inte håller måttet. Tillvägagångssättet att förse handboksförslaget med musik, så som det gjordes, håller inte heller måttet, och det går inte att lappa och laga det i efterhand.

Ni tror på projektets arbetssätt, skriver ni. Jo, jag förstår att ni gör det. Men jag kan inte begripa varför. Till dags dato har jag läst massvis av inlägg som kritiserar handboken och dess process, men ingen utom ni i styrgrupp och projektledning står upp till dess försvar.

Under tiden som ni diskuterat med oss, har själva handboksarbetet gått vidare, skriver ni. Nu blir jag verkligt förvånad. Vad är det jag har deltagit i då? Som det formuleras i er artikel betyder detta att jag och mina kolleger bara suttit av möten för syns skull medan själva handboksarbetet har gått vidare med god fart.

Är det möjligen så, att vi som representerat de fem organisationerna varit inbjudna för att ni ska kunna säga att ”allt är väl, allt är väl”? Fantasier har fötts, skriver ni, och detta ska förändras nu av att en kommunikatör tillsätts.

Sanningen är, att så länge jag har varit med i dessa händelser, har de mest skiftande problem försökt lösas med att ni har tillsatt ytterligare kommitteér, grupper och personer. Och här är vi nu. Förlåt mig om jag inte tror att en kommunikatör i projektledningens ledband kommer att lösa situationen.

Efter remissyttrandet spreds en bild av att de flesta var nöjda med handboksförslaget, skriver ni. Ja, och vem var det som spred den bilden? Det var ingen annan än ni själva som spred den bilden. Med stor rubrik i Kyrkans Tidning.

Tack vare att arbetstiden förlängts med ett år finns nu tid att arbeta igenom det hela, skriver ni. Vad då? Vad är det då som gjorts under våren? Vad ska nu göras? Av vilka? Jag vill ge er i styrgruppen min bild av situationen som motvikt till vad ni har fått veta av projektledningen, som ju av naturliga skäl inte kan berätta vad jag på min sida bordet har sett, hört och upplevt.

Till sist vill jag understryka, att jag aldrig varit ute efter någon strid. Jag är en kyrkomusiker av många, som vill fortsätta att förkunna Kristus med hjälp av musiken. Jag kan mycket om musik och ser när några som inte kan mycket om musik försöker låtsas som om de vet mycket om musik. Jag vill inte jobba resten av mitt yrkesverksamma liv med det handboksförslag som verkar bli taget i bruk 2018 oavsett hur många som protesterar.

Maria Löfberg
organist i Morup