Makt är nödvändig - om den hanteras rätt

En del erfarenheter är dessutom både rätt dyrköpta och plågsamma. Därför är så småningom en grundlig utvärdering av den strukturutredning som bar namnet Närhet och samverkan och som i stort sett genomfördes i Svenska kyrkan, av yttersta nödvändighet. För till syvende och sist handlar det om makt. Makt som både kan vara bra, nödvändig och ändamålsenlig om den hanteras rätt, av rätt personer och i rätt sammanhang.

Michael Öjermos debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 17/18 är både upplysande och stämmer till eftertanke, inte minst med anledning av viktiga vägval som många stift står inför. Enligt Öjermo utgörs grundproblemet inte av nyordningen med stora enheter i Svenska kyrkan utan av att kompetenta kyrkoherdar i dessa stora enheter inte fått ”frirum för sitt ledarskap”. Orsaken till detta är enligt Öjermo att gamla samfälligheter har svårt att släppa identiteter, förhållningssätt och kulturer. Även Öjermos egen församling, Täby församling, som inte har varit någon samfällighet tycks märkligt nog dras med liknande problem. Någon definition av vad ”frirum för sitt ledarskap” innebär återfinns inte i Öjermos debattartikel men vi kan ana utifrån den beskrivning som ges.

Först för Öjermo ett oantastligt resonemang som bygger på skillnaden mellan byråkratisering och administration i församlingarna. Min egen församlingserfarenhet ger dock vid handen att de flesta församlingar inte lider av en överdimensionerade byråkrati utan tvärt om har en mycket slimmad, för att inte säga sårbar administration. Problemet med växande byråkratier och överbyggnader återfinns däremot inte sällan på stiftsnivå och nationell nivå, där förtroendevalda verkar vara ovilliga eller oförmögna att åstadkomma en förändring i rätt riktning.

Öjermo menar att motståndet till de stora enheterna kommer från tre håll. Först handlar det om biskoparna. De sägs se sin makt och position beskuren. Istället får de skaffa sig inflytande via den massmediala arenan. Det är förvisso sant att biskoparna inte längre är arbetsgivare enligt kyrkoordningen men att de skulle välja den massmediala arenan före att vara teologiska riktningsgivare, kyrkoherdarnas samtalspartners och samlingspunkt för kyrkans enhet är inte min erfarenhet. I biskopstjänsten ligger naturligtvis bådadera och balansen är grannlaga men inte omöjlig.

Den andra typen av motstånd finner Öjermo hos de gamla samfällighetsstrukturerna. Problemet är de nya pastoratskyrkoråden som inte sägs kunna balansera sin uppgift med en stark kyrkoherde och församlingsråden. Här är det de förtroendevalda som står i skottgluggen för Öjermo eftersom de vill ha statistik på allt i stället för att själva delta i församlingslivet. Denna kritik är mycket svepande och snudd på populistisk, inte minst i klerikala kretsar. Ansvaret bör snarare sökas hos de starka kyrkoherdarna som inte bemyndigar församlingsherdar och församlingsråd, samt i de stora enheterna som sådana som lätt leder till demokratiunderskott och förfrämligande.

Det tredje motståndet finner Öjermo komma från nostalgikerna som odlar drömmen om den ensamme kyrkoherden i sin prästgård på landet som känner varje församlingsbo till namnet. Jag vet inte riktigt vilken verklighet Öjermo lever i men jag skulle vilja påstå att det var länge sedan jag träffade på den typen av nostalgi eller nostalgiker. Än mindre att den skulle vara en källa till motstånd för nödvändiga strukturförändringar när enskilda församlingar inte längre förmår utföra den grundläggande uppgiften. Istället har jag funnit och då inte minst i landsbygdsstiften, en stark beredskap och handlingskraft men samtidigt en välgrundad och berättigad oro kring pastorala strategier likt den som Öjermo beskriver som att stora enheter möjliggör ”en försonad mångfald då enskilda lokala kyrkor kan profilera sig i hägnet av välfungerande större enheter.” Att avfärda kritik och oro mot ett sådant stordriftstänkande med hjälp av nostalgiargument tyder snarare på okunskap eller om möjligt än värre, sublim härskarteknik.

Vad krävs då för lösning på det hela enligt Öjermo? Biskoparna ska tydligen sluta med att vara skraja! Även i detta fall har jag svårt att förstå i vilken verklighet Öjermo lever i. Min erfarenhet av tidigare och nuvarande biskopar är att de varken är oförstående inför sin uppgift eller skraja för att möta varken starka kyrkoherdar eller kyrkoråd. De utför sin uppgift utifrån kyrkoordningen och brukar den makt som de har befogenhet till att bruka och de gör det dessutom - i ögonhöjd! Det betyder inte alltid att jag delar deras åsikter och slutsatser som inte sällan understödjer Öjermos intention och ambition att stora enheter och byråkratiska överbyggnader på såväl stiftsnivå som nationell nivå är bäst för kyrkan.

Så till sist till den springande punkten i Öjermos debattartikel som verkar handla om ”Att ge kompetenta kyrkoherdar i stora enheter frirum för sitt ledarskap”. Frirum är ett märkligt ord. Möjligen går mina associationer till det mer vedertagna ordet frispel. Men det kan väl knappast vara det som Öjermo åsyftar - får man hoppas. Nej, han efterfrågar istället ”exekutiv excellens” från kyrkoherdarnas sida. Även det ett märkligt begrepp i sammanhanget och kvintessensen tycks vara att den teologiskt medvetne kyrkoherden som kan konsten att leda är den som vet bäst och hens makt och frirum ska inte kringskäras eller omöjliggöras, för i annat fall fortsätter maktkampen med de politiserade och inskränkta förtroendevalda.

För mig är det djupt främmande att se herdeskapet ur ett sådant exekutivt management och maktorienterat perspektiv. Förvisso har jag makt som herde och så är även fallet med de förtroendevalda i en demokratisk folkkyrka. Tillsammans och inte var för sig utgör vi den gemensamma ansvarslinjen. Därför ligger det i herdens makt och uppdrag att inte i första hand utöva eller verkställa makt utan att samla, lyssna och leda och därefter utifrån sin kallelse föra den hjord hen är satt att leda framåt till full gemenskap med Herren Jesus Kristus. En församling, alltså inte bara kyrkoherden, ska istället tillsammans och gemensamt leva den grundläggande uppgiften snarare än att den är upptagen av att definiera och kalibrera uppgiftorienterad styrning och ledning med stora enheter som mål. Någon kanske invänder att detta bara handlar om ord eller att jag är en naiv nostalgiker, men för den som har erfarit skillnaden som orden vill vara bärare av, vet att konsekvenserna är reella och kan vara ödesdigra för framtidens kyrka.