"Massiv vithetsnorm" i Svenska kyrkans kommunikation

Svenska kyrkan är fantastisk på arbete i mångfald. Samtidigt finns brister i kommunikationsarbetet. I många av kyrkans församlingar och stift präglas bildkommunikationen av en massiv vithetsnorm. Urvalet och placeringen av bilder ger också ett intryck av att kyrkans vi är den etniskt svenska handen som sträcks ut till den andre. FBHO, nätverket Framtiden bor hos oss, önskar nu en förändring i Svenska kyrkans bildkommunikation.

Att Svenska kyrkan är bra på mångfald är något att vara stolt över. Hela 82 % av församlingarna har engagerat sig i flyktingmottagandet sedan 2015, och kyrkan har ett väl utvecklat integrationsarbete med språkcaféer, psykosocialt stöd för barn i asylprocessen och många andra insatser som främjar inkludering.

Dessutom finns ett internationellt arbete för människor i utsatta delar av världen och en väl utvecklad nationell diakoni där principen om att bemyndiga medmänniskan hålls högt. Ytterligare en sak att vara stolt över är det arbete som görs med religionsdialog i våra församlingar.

Här agerar Svenska kyrkan brobryggare och skapar mötesplatser för människor med olika religiös tillhörighet. Det är ett viktigt fredsarbete på lokal nivå med effekter långt utanför församlingens gränser.

Samtidigt ser vi brister när det gäller Svenska kyrkans kommunikation. Det handlar om hur vi berättar om vad vi är och står för. Särskilt vill vi lyfta bristen på representativitet på hemsidor, sociala medier och i trycksaker.

I dagens Sverige har nästan en fjärdedel av befolkningen utländsk bakgrund (det vill säga att en själv eller båda ens föräldrar är födda utomlands). Vi lever med andra ord i ett samhälle präglat av mångfald, där människor med olika kulturell och religiös bakgrund möts.

Denna verklighet syns överlag dåligt på Svenska kyrkans hemsidor och trycksaker. Här råder på många håll en vithetsnorm som tillsammans med namnet Svenska kyrkan lätt leder tanken till att kyrkan är en plats först och främst för ”etniska” svenskar.

Nätverket FBHO tog hjälp av Rättviseförmedlingen - en partipolitiskt obunden organisation som hjälper organisationer att rätta till stereotypa föreställningar om bland annat kön, ursprung och fysiska förutsättningar. Rättviseförmedlingen ombads titta på ett brett urval av Svenska kyrkans webbplatser för att ge sin bild av hur det stod till med representativiteten.

Sammantaget var Rättviseförmedlingens intryck nedslående. Analysen av Svenska kyrkans hemsidor landade i att icke-vita personer oftast fanns med på bild när det handlade om utvecklingsarbete i andra länder - eller om ämnet var hur kyrkan jobbade med flyktingar och immigranter.

När det gällde församlingarnas övriga verksamheter, som till exempel dop, vigsel eller ungdomsverksamhet, hade vithetsnormen starkt genomslag. Detta riskerar att ge mottagaren en känsla av att ”Så här jobbar vi i kyrkan med immigranter”.

En får intrycket att de som är icke-vita inte finns i landet, alternativt att de befinner sig i en situation där de blir hjälpta och där det är tydligt att de är just flyktingar eller asylsökande.

Med en orättvis representativitet riskerar därför Svenska kyrkan att skapa en bild av ett ”vi och dom” som exkluderar människor ur en gemenskap vars teologiska grund är att vara just en öppen kyrka.

Detta är olyckligt, särskilt som den bilden inte stämmer med den många gånger starkt inkluderande verklighet som möter den som kommer till kyrkan.

Kommunikation ska inte spegla verkligheten – den ska förändra! Det är med en vision om vilken kyrka vi vill vara som vi kommunicerar. På detta sätt blir en rättvis representativitet en djup teologisk fråga som handlar om att upprätta tecken på Guds rike i de olika miljöer i vilka vi är kyrka.

Kyrkans djupaste identitet är inte att vara svensk utan att vara global, gränsöverskidande och inkluderande. Detta behöver återspeglas i de bilder vi använder när vi kommunicerar.

Ibland hör vi församlingsmedarbetare säga att det är svårt att få tag på bilder med bra representativitet. Kanske kommer det bara ”vita” barn till barnverksamheten, och kanske finns det inga homosexuella par som gifter sig just i vår kyrka? Givetvis behöver vi i dessa lägen fråga oss varför det i så fall ser ut så.

Kan förändringar i bildvalet vara första steget till en verklig förändring när det gäller vilka som känner sig inkluderade i kyrkans vi? Vi behöver också tänka på att församlingen finns i ett större sammanhang där mångfald är en självklarhet.

Vi är övertygade om att församlingar och pastorat skulle välkomna en stärkt mångfaldskommunikation samt utbildningar i hur man kan komma vidare i dessa frågor. Här har stiften och Svenska kyrkan på nationell nivå ett särskilt ansvar i att visa vägen, stötta och vara goda förebilder för församlingarna och pastoraten när det gäller representativitet i både texter och bildval.

I annat fall ser vi en stor risk att Svenska kyrkan i ännu högre grad halkar efter i dessa frågor, något som på allvar skulle skada kyrkans trovärdighet. Det skulle också innebära att allt större grupper i vårt samhälle inte känner sig inkluderade och välkomna i Svenska kyrkans liv och verksamhet. På sikt är detta en fråga om kyrkans överlevnad.

Vi anser att frågan om representativitet är av avgörande betydelse för att Svenska kyrkan skall upplevas relevant av människor som inte känner igen sig i vithetsnormen. Men det är lika viktigt för alla som känner igen sig i vithetsnormen men som önskar sig ett samhälle där mångfald och fredlig samvaro går hand i hand.

Därför måste vi låta mångfalden genomsyra all kommunikation. Vi behöver också överge en bildkommunikation som – måhända omedvetet – skapar bilden av ett ”vi” som sträcker ut en hjälpande hand till ”den andre”. Det är inte förenligt med en modern och öppen kyrka som menar allvar med att vara världsvid, inkluderande och gränsöverskridande.