”Vad skedde egentligen i augusti nådens år 1925 i Stockholm?”

Den frågan ställer sig ärkebiskop Nathan Söderblom i förordet till den nära 1 000 sidor långa volymen Kristenhetens möte i Stockholm (1926). Det är en fråga som vi måste ställa oss även i dag, 90 år senare. Med anledning av jubileet hävdar fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling på DN Debatt (19/8) att Söderblom genom mötet ville påvisa ”att det inte bara fanns en enda väg till Gud”. De vill, ”inspirerade av Nathan Söderbloms övertygelse”, skapa en godare gemenskap och ett tätare samarbete mellan de olika religiösa traditioner som existerar i det pluralistiska Sverige.

Gränsöverskridande arbete är viktigt för Svenska kyrkan och det är behjärtansvärt att skribenterna uppmärksammar såväl årsdagen för Söderbloms i sanning gränsöverskridande möte som vikten av goda relationer mellan judar, kristna och muslimer. Det samband som författarna försöker etablera mellan dessa två framstår däremot minst sagt som svävande.

Ulfvebrand och hans medskribenter gör sig nämligen skyldiga till ett högst tveksamt historiebruk när de med hjälp av Söderblom och det Ekumeniska mötet talar för vikten av interreligiösa relationer. Ekumenikens angelägenhet är nämligen dialog och enhet inom den världsvida kyrkan – ett mål nog så aktuellt snart ett sekel efter Söderbloms möte – inte gemenskap de olika religionerna emellan.

Teologiskt grundläggande för ekumeniken är tanken att alla döpta är lemmar i Kristi kropp och att alla kristna därför hör samman. Eftersom varken de judiska eller muslimska traditionerna bekänner en treenig Gud eller ett dop i den treenige Gudens namn blir det i ett ekumeniskt sammanhang ogörligt att se judar och muslimer som del av Kristi kropp.

Det är därför föga förvånande att det i Söderbloms långa rapport från Ekumeniska mötet finns ytterst lite sagt om andra religioner – utöver det att många av de östliga kyrkosamfunden ”såsom öar omgivits av islams djupa och obarmhärtiga vatten”. Ett språkbruk som förhoppningsvis inte kännetecknar 2015 års interreligiösa dialoger.

Inte utan anledning tilldelades Söderblom för sitt mötesinitiativ Nobels fredspris 1930. I efterdyningarna av ett brinnande världskrig samlade han kristna ledare från världens alla hörn för att de tillsammans skulle kunna verka för fred och Guds rikes förverkligande i världen. Vi har all anledning att bemöda oss om att vandra i hans spår och skapa tillfällen och arenor för gränsöverskridande möten i ett land och i en värld som fortfarande kännetecknas av splittring. Men låt oss avstå från att missbruka historien genom att försöka göra den till någonting den inte var.

Det som skedde i samband med Ekumeniska mötet var detta: att försöka vinna klarhet i frågan om en enad världsvid kristenhet var möjlig och i sådana fall vilken plats Svenska kyrkan hade i densamma. ”Ty utan klarhet”, konstaterar Söderblom, ”far den välmenta ivern lätt vilse, och genvägar bli gärna senvägar”. Låt detta bli ett ledord även i kyrkans viktiga interreligiösa relationer.

Martin Nykvist, doktorand i kyrkohistoria vid Lunds universitet