Vad som behövs är inte okritiska twitterapplåder och polemtiska angrepp utan ett levande, teologiskt samtal om de obesvarade frågorna, skriver Ulla Gudmundson.
Lagom till påsk slängde DN-krönikören Maria Schottenius in en brandfackla i den teologiska debatten. Hon ställde en rak fråga: tror Svenska Kyrkan på under eller inte? Uppstod Jesus fysiskt eller bara ”symboliskt”? ÄB Antje Jackelén har svarat, i DN och i Dagen, i den senare efter en fråga från Marcus Birro: är Svenska Kyrkan fortfarande kristen?
Bra att Schottenius gjorde inspelet, bra att ÄB gick i svaromål, bra att debatten fortsätter! Tystnad och likgiltighet är den stora faran.
För mig kändes biskop Antjes DN-artikel osammanhängande. Hon tar upp flera saker: tro eller inte tro på under, luthersk syn på tro kontra gärningar och bristen på ett språk som fångar en andlig verklighet. Hon beskrev väl den lutherska synen på ”varat före görat”, om nåden som föregår gärningarna. Men hon kringgår Schottenius’ fråga: tror Svenska kyrkan på Jesu fysiska uppståndelse?
Ulf Jonsson, jesuitpater och chefredaktör för tidskriften Signum, skriver att Jackelén framhåller att ”berättelsernas konkreta innehåll inte får gå förlorat” och att ”det historiska och objektiva är centralt för den kristna teologin”. Jag har svårt att hitta stöd för den tolkningen i Jackeléns artiklar. Hennes tes är att den symboliska tolkningen inte är ett sentida påhitt av liberala teologer, utan funnits med i kyrkan hela vägen vid sidan av den bokstavliga. Och visst har hon rätt i det: så fattig är inte den kristna tron att den bara handlar om det bokstavliga. Att prioritera en bokstavlig tolkning av uppståndelsen är enligt AJ ”fundamentalistisk rationalism”. Här hamnar Christer Sturmark och amerikanska bibeltroende i samma båt, och det ligger en del i det; ytterligheter möts som bekant.
Men frågor kvarstår: finns den bokstavliga tolkningen av påskundret, och av ”köttets uppståndelse”, överhuvudtaget med i Svenska kyrkans tro? Står man fast vid Luther: ”Med de dödas uppståndelse förstås att på den yttersta dagen de dödas kroppar skola uppväckas och med sina själar åter förenas, och alla trognas kroppar blivit Kristi förklarade lekamen lika.” (Lilla Katekesen, tryckår 1961)? Är ”historiskt-objektivt” och ”bokstavligt” olika saker?
I Dagen hänvisar Antje Jackelén till att präster i Svenska Kyrkan faktiskt talar om Uppståndelsen i fysiska termer. Men vad får de för vägledning? Kanske handlar det om kyrkosyn. SvK är en synodal kyrka; ingen påve finns som pekar med hela handen. Men då behövs större tydlighet om det.
Jag ser två stigar att vandra i sökandet efter sanningen i den kristna berättelsen. En rör naturvetenskap och tro. Fysikern Stephen Hawking upptäckte ”singulariteter” i universum, där fysikens lagar inte gäller. Är det vetenskapens beskrivning av det tron kallar under? Den andra handlar - som AJ också är inne på - om mystiken som möte mellan fysisk och andlig verklighet. Här har fenomenologisk filosofi mycket att tillföra; exempelvis Jonna Bornemarks vackra bok om mystikern Mechthild av Magdeburg.
Om det går att hitta ett språk för den mystika upplevelsen är en intressant fråga. Den spanske jesuiten José Faus beskriver språket som en för liten hand; den kan inte rymma den yttersta verkligheten.
Vi får, som Dag Hammarskjöld sa, leva med att allt inte går ihop. Vad som behövs är inte okritiska twitterapplåder och polemtiska angrepp utan ett levande, sökande, folkbildande, kritiskt, ”herraväldesfritt” (Jürgen Habermas) teologiskt samtal om de obesvarade frågorna. I ett sådant kan sanningen, i någon mening, träda fram. Och jag vill veta vilken provisorisk, ofullständig sanning min kyrka står för.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR