Ockupationen är ett hinder för fred och ska upphöra

På Kyrkans Tidnings webbplats den 28/7-17 tar Johanna Andersson och Annika Borg upp det de kallar ”en rad frågor om Svenska kyrkans återkommande lobbying mot Israel”.

Svenska kyrkans position, beslutad av kyrkostyrelsen, ansluter sig till folkrätten som säger att Israels ockupation av Palestina är olaglig. Positionen, där tidigare ställningstaganden reviderades så sent som i januari 2017, säger vidare att ockupationen utgör kärnan i dagens konflikt och är ett hinder för fred. Att kritisera Svenska kyrkans linje står naturligtvis Andersson och Borg fritt, men när debatten fastnar i anklagelser riktade mot Svenska kyrkans förtroendevalda och anställda riskerar den att skymma sikten för det som vi får anta är vårt gemensamma hopp och mål – ett slut på den 50 år långa ockupationen av Palestina och en rättvis, hållbar fred mellan de två länderna.

Svenska kyrkans position är att, i linje med EUs och FNs direktiv, tillämpa differentiering. Det innebär att vi i alla kontakter med Israel endast har relationer med den internationellt erkända staten Israel. De israeliska bosättningarna på palestinsk mark strider mot internationell rätt och inget stöd eller relationer, varken ekonomiskt eller på annat sätt är därför acceptabelt. Detta är alltså den väg som Svenska kyrkan har valt: att tillämpa differentiering och ta ställning mot en bojkott av Israel inom de internationellt erkända gränserna, till skillnad från BDS-rörelsen som i sina protester omfattar både Israel och de israeliska bosättningarna på ockuperad mark.

Bakom det av Andersson och Borg så starkt kritiserade begreppet BDS döljer sig tre strategier för påverkan – bojkott, desinvestering och sanktioner. Alla tre strategierna bygger på icke-våld, är legitima och väl beprövade i många politiska och historiska situationer. Sydafrika är ett exempel.

De aktörer som just nu använder och förespråkar BDS riktat mot just Israel har som mål att få ett slut på Israels 50 år långa ockupation av Palestina, få till stånd politiska lösningar på frågan om de palestinska flyktingarnas återvändande och likvärdig behandling för alla Israels medborgare. Påtryckningarna riktar sig mot den israeliska staten i ett försök att åstadkomma en förändring.

Andersson och Borg kräver att Svenska kyrkan skall ta avstånd från palestinska nätverk och kyrkor som de båda artikelförfattarna kritiserar. Det är inte rimligt. Ett sådant avståndstagande skulle innebära att vi kräver av våra palestinska partner och vänner att de skall fortsätta handla med sin ockupant – dessutom i strid mot folkrätten.

Andersson och Borg driver i sin debattartikel en linje där all kritik mot staten Israel av dem vrids till antisemitism. Det är olyckligt och riskerar att urholka ett begrepp som aldrig får devalveras. Antisemitism, fientlighet mot judar, är en synd mot Gud och människor. Att kritisera en stats agerande när den bryter mot internationellt överenskomna regler är däremot inte antisemitism. För den som är intresserad av Svenska kyrkan och relationen till just det judiska folket finns samtalsdokumentet ”Guds vägar – judendom och kristendom, antaget av kyrkomötet 2001.

Ockupationen är ett hinder för fred och ska upphöra. Det måste få sägas. BDS-rörelsen säger det med ickevåldsliga medel så som ekonomiskt avståndstagande. Svenska kyrkan har valt att säga detta genom fortsatta relationer med israeliska och palestinska partner, genom att hålla fast vid att en lösning på konflikten endast kan ske på folkrättslig grund där både israelers och palestiniers legitima krav på säkerhet och medborgarskap i egen stat respekteras och genom ett envist arbete för en rättvis och hållbar fred.