Lagförslag. Varken religionsfrihet eller andlig utveckling får någon närmare bearbetning i den statliga utredningen att göra FN:s barnkonvention till svensk lag skriver Karin Wiborn och Fredrik Wenell från Sveriges kristna råd.

I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Ingen annan konvention om mänskliga rättigheter har någonsin fått så stor uppslutning över hela världen. Barnkonventionens 54 artiklar slår fast att alla barn och ungdomar upp till 18 år har samma rättigheter. Nu ska detta också bli svensk lag.

Vi har läst den statliga utredningen (SOU 2016:19) Barnkonventionen blir svensk lag. Mycket är bra i förslagen men de båda begreppen religion och andlig utveckling är otydliga, vilket vi skriver i vårt remissvar till Socialdepartementet och statsråd Åsa Regnér.

Vi vill peka på tre olika områden där synen på religion har stor betydelse för hur barnkonventionen används:

Det första dilemmat handlar om att barnkonventionen både ger barnet en egen rätt till religion och samtidigt fasthåller familjen som barnets primära sociala sammanhang. Rent konkret kan juridiska svårigheter uppstå exempelvis när ett barn tvångsomhändertas av de sociala myndigheterna. Hur tungt skall den biologiska familjens religiösa tillhörighet väga när barnet placeras och när skall barnets egen rätt till eller från religion vägra tyngre än familjens tillhörighet? Frågan är om den religiösa kompetensen finns hos de omhändertagande myndigheterna i frågor som rör barnens rätt till religionsfrihet och andlig utveckling?

En annan fråga inom samma område är hur de omhändertagande myndigheterna säkrar att barn som finns på HVB-hem får möjlighet till andlig utveckling? Finns kompetensen att samtala med barn om frågor som har med andlig utveckling att göra när den är förknippad med kultur och religiösa gemenskaper? Finns kompetensen att samtala om andlighet med barn, inte minst när det är barn som inte delar majoritetskulturens syn på religion?

Det tredje och sista området anknyter till det uppdrag som Socialdepartementet gav i april 2016 till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor. Uppdraget innebar att säkra så att exempelvis ensamkommande flyktingbarn får rätt information om frågor som handlar om det sociala samspelet i Sverige. Inte minst när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).

I en alldeles färsk bok från Svenska missionsrådet, For Better for Worse, konstateras det att såväl religiösa företrädare som religiösa gemenskaper har stor betydelse när gäller framgången i arbetet med SRHR-frågor. Det är helt enkelt så att imamer, präster, andra religiösa företrädare, kyrkor och moskéer är viktiga för att nå ut till människor med rätt information i biståndsländer. Det är därför inte helt orimligt att det också skulle gälla i Sverige.

Det är glädjande att utredningen föreslår att ge barnombudsmannen i uppdrag att ordna för en kompetenshöjning i barnrättsfrågor. Men mot bakgrund av ovanstående tre områden ställer vi oss frågan om det ens är möjligt att uppfylla barnets rätt till religionsfrihet och andlig utveckling om inte staten upprättar ett samarbete med religiösa företrädare när barnkonventionen blir svensk lag?

De olika religionerna är en viktig samhällsresurs och inte ett hot. Vi menar att uppdraget till barnombudsmannen om kompetenshöjning bör inkludera frågor som har med religionsfriheten och barnens rätt till andlig utveckling.

Karin Wiborn

Generalsekreterare Sveriges kristna råd

Fredrik Wenell

Konsulent Barn- och unga/kyrka-skola, Sveriges kristna råd