Ett pastorat är primärt ett geografiskt område, medan församlingen (ecclesia) i sin grundbetydelse är människor. Den kristna församlingen är gudstjänstfirare som lever av den nåd de tar emot i Ord och sakrament.
Församlingsliv är både samling och sändning, gåvan som tas emot i tacksamhet och tjänandet som sker under ansvar. Om detta är vi nog överens.
När en stor stad som Malmö blir ett enda pastorat väcks därför en del frågor. Hur stort kan ett pastorat vara för att det fortfarande skall vara meningsfullt att tala om pastoratet som ”ett pastoralt område med övergripande lokalt ansvar” (KO)? Kan ett pastorat vara stort som ett stift? Hur stort kan avståndet tillåtas bli mellan ett centraliserat beslutsfattande och det lokala församlingslivet? Vad händer med församlingens möjlighet att ta det lokala ansvar som alltid åvilar den, när all beslutsrätt försvunnit? Detta är frågor vi behöver samtala om.
Vi skrev för att bidra till reflektion och omvärdering. Vad blev inte bra i Malmö, vad behöver åtgärdas? Om vi förstått svaren rätt så verkar man mena att det inte skulle finnas något behov av ett sådant samtal, att allt skulle stå väl till. Men de sakliga argumenten lyser med sin frånvaro.
Så säger man (Albin Tanke med flera) att vi nu har vi fått ”en samlad ledning”. Vi menar att denna samlade ledning betyder centralisering och inte decentralisering, hierarki med beslut som fattas uppifrån och ner.
Man säger att man vill undvika en situation med ”den ensamme och starke ledaren som behövde bejaka sina gränser genom att bevara makten”. Vi menar att detta är precis den situation vi nu har fått.
Man säger att ”församlingsbegreppet blivit mer teologiskt hållbart och mindre fixerat vid makt och geografisk struktur”. Vi menar att detta helt enkelt inte är sant. Tvärtom har det blivit mer oklart vad en församling är, liksom att maktstrukturen blivit starkare.
Man hänvisar till luthersk kyrkosyn, vilket vi kan uppskatta. Men vad man skriver speglar knappast en sådan. Vi menar att det är en motsägelse att skriva om människors ”myndighetsblivande”, samtidigt som den lokala beslutsrätten fråntagits församlingens gudstjänstfirare.
Visserligen kan flera inlägg bedyra vikten av de lokala sammanhangen, men faktum är att besluten tas centralt. Tillsättningar sker centralt. Lokalt samtalar man enbart. Malmökyrkan är toppstyrd.
Vår bestämda mening är därför att det snarast sker en tvingande och långtgående delegation och en översyn av församlingsindelningen. Då skulle man också infria vad som närmast uppfattades som ett löfte, nämligen den närhetsprincip då beslut fattas på den nivå, som är mest effektiv och så nära kyrkans medlemmar som möjligt.
Strukturutredningen hade som titel Närhet och samverkan. I realiteten har det blivit distans och hierarki.
Börje Engström
Carl Axel Aurelius
Berth Löndahl
Jan Bergendorf
LÄGG TILL NY KOMMENTAR