Utifrån debatten som efter påvens proklamerade sorti förts i media, verkar vi kunna sluta oss till två saker; nämligen att företeelsen saknar motstycke i den romersk-katolska kyrkans historia och att Benedictus XVI inte är något annat än en bakåtsträvare. Två antagande som vid en kort eftertanke givetvis är motstridiga.

Det är naturligt att det blir en huvudnyhet och ett ämne för diskussion när världens största religiösa samfunds högste ledare bryter en tradition som har åtskilliga sekel på nacken. Det är egentligen oväsentligt huruvida en påveabdikering senast skedde på 1200- eller 1400-talet – vi kan i vilket fall som helst enkelt sluta oss till att det var av andra orsaker då. Mer intressant är frågan varför Benedictus XVI nu väljer att avgå. Svenska Dagbladet citerar med storm på förstasidan den 12 februari att anledningen möjligen skulle vara att ”kritiken mot hans konservativa linje blev […] för stark”.

Att förhålla sig kritisk till en så inflytelserik världsledare som påven är självklart viktigt och på den punkten måste vi ge stora delar av svensk media högsta betyg. I vilken riktning vi än vänder oss så får vi (i sedvanlig ordning) läsa om påven och den romersk-katolska kyrkans negativa inställning till abort, att påven lyckats vanhedra muslimer och burit ansvar för fortsatta sexuella övergrepp av kyrkans representanter. Få har nog gått miste om affärerna kring de så kallade Vatileaks och de flesta svenskar känner givetvis till att Ratzinger som ung var medlem i Hitler Jugend. De flesta håller nog med när Bo Inge Andersson på SVT säger att Benedictus XVI var ”skandalernas påve”.

Lika ivriga att rapportera är medierna inte när påven ifrågasätter vapenexporten till ett krigshärjat Syrien eller manar till dialog och försoning i ett konfliktdrabbat Kongo. I Sverige är det nog inte heller många som intresserar sig för påvens engagemang i kampen mot fattigdom och hans ihärdiga arbete att påverka världens politiska ledare i denna fråga. Givetvis är det inte heller någon som reagerar när han manar ledare i olika religiösa samfund att gemensamt motverka den våg av sekularisering och okunskap om religion som snabbt sprider sig. Det här är å andra sidan ingenting nytt för oss svenskar – vi vet av erfarenhet att kyrkan bara är av medialt intresse när det handlar om just skandaler eller konflikter.

Är det så osannolikt att påvens outtröttliga arbete ligger bakom hans abdikering? När vi analyserar denna historiska händelse får vi inte glömma att beakta vilken tid vi lever i och hur påvens roll på senare år förändrats. Benedictus XVI är 85 år gammal, vilket i dag inte är en anmärkningsvärt hög ålder i vår del av världen. Vi kan konstatera att vi lever allt längre och att få påvar ens nått en så hög ålder. Som Ratzinger själv anger är han för gammal för att utföra de uppgifter som åligger en påve i vår samtid. Sedan Johannes Paulus II blev påve 1978 har världen förändrats radikalt och därmed även påvens roll och uppdrag. Att påven är en person som syns i offentligheten i samband med intervjuer, TV-framträdanden och besök i länder världen över har gett honom en ny position och ett mer krävande och påfrestande arbete. Du behöver inte vara 85 år gammal för att känna att det är ett liv som tär på dina krafter.

Den 28 februari överger Benedictus XVI sin post som den romersk-katolska kyrkans överhuvud. Ett beslut som förmodligen snarare är taget i en uppriktig vilja att reformera den romersk-katolska kyrkan än ett resultat av kritik mot påven som person och ledare.

Som representanter inte bara för Svenska kyrkan utan också för den världsvida kyrkan måste det vara en självklarhet att vi i allt strävar efter att synliggöra Guds rike på jorden. Att vi ihärdigt står fast vid att varken kärleken och äktenskapet eller de kyrkliga ämbetena begränsas av människors kön eller sexuella läggning. Att Guds kärlek gäller alla. Detta meddelande måste vi också i fortsättningen skicka till våra syskon i den romersk-katolska kyrkan och vi ska alla fortsätta att kritiskt granska påvar och andra kyrkliga ledare. Men låt oss göra det på ett nyanserat sätt och ständigt ge prov på vår kärlek till våra syskon i Kristus.

Martin Nykvist

Prästkandidat i Lunds stift